Det är alltid lika fantastiskt att se när färgen befrias, som i Andreas Ribbungs (f.1967) nya måleri på Galleri Argo. Under en längre tid har denne konstnär med framgång ställt sin färgpalett under formernas kontroll. Det har givit minutiöst utmejslade bilder där den utsuddande oskärpan fått bli del av det kreativa uttrycket, kanske till och med huvudmål. Jag har dock funderat på hur det skulle te sig om denna kontroll försköts till färgens fördel. Möjligen tills färgerna fick bli de betydelsebärande elementen och tilläts breda ut sig till den gräns de för stunden krävde.

Bland målare har kunskapen alltid varit stor om skillnaden mellan färgernas ytmässiga behov och formernas nödvändiga begränsningar. En kunskap som i vissa fall kunde tvinga fram de mest märkvärdiga former, bara för att färgen så krävde. En hel målartradition bygger delvis på denna kunskap och den traditionen går tillbaka mycket längre än vår sena modernistiska historia. Se bara på El Grecos färgformade fysionomier eller på lejonjaktsmålningarna av Delacroix. Men kanske är detta som mest utvecklat i Bonnards färgtolkningar av den mänskliga anatomin.

Andreas Ribbung har, som son till en målare, naturligtvis insupit dessa och andra av måleriets teorier. Därför är det också intressant att se hur han i de nya bilderna låter färgen styra på ett fritt sätt. Dessutom blir de olika figurationerna, paradoxalt nog, mer exakta utan sina formbegränsningar. Dessa apor, narrar, katter, sjöodjur och andra märkliga figurer har redan länge längtat efter sin färg. Nu får de klä sig till fest i sina färgrika mantlar. De står än så länge på något darriga ben, men de har ändå tagit klivet ut i färganekdoternas värld. Och där kan det märkliga ske, som i "Offer för en illusion", att gycklaren sitter med dinglande ben och suger på sin hand. Eller döljer han bara sitt spefulla leende?

Stockholm 2004-12-02 © Leif Mattsson

"Offer för en illusion" © Andreas Ribbung

"Handsome guys" © Andreas Ribbung

Galleri Argo | Omkonsts startsida