www.omkonst.com:
Nya årsboken från SAK
Svensk konst nu: 85 konstnärer födda efter 1960, SAK 2004
Text: Susanna Slöör

Sveriges Allmänna Konstförening SAK följer nu upp serien i tre delar om svensk konst på 1900-talet med att ägna nya årsboken åt den yngre generationen av svenska konstnärer. Titeln är "Svensk konst nu: 85 konstnärer födda efter 1960" (Wahlström & Widstrand, ISBN 91-46-21022-9 )

skriv ut denna text

Först skall uttryckas en tacksamhet över att SAK tar sig an den lovvärda uppgiften att dokumentera svenskt konstliv. Den nya boken tar på sätt och vis vid där den tidigare serien slutade. Ansvariga för texter och urval den här gången är Sophie Allgårdh, konstkritiker på Svenska Dagbladet, och Estelle af Malmborg, Intendent för modern och samtida konst vid Stockholms Auktionsverk. Författarna inleder boken med att beskriva dagens konstvärld som präglad av mångfald och snabb förändring: "Om det tidigare ofta krävdes decennier för en konstnär att slå igenom och göra karriär kan det idag gå på några år."

Det intrycket har Sophie Allgårdh tagit fasta på i den pedagogiskt ömsom tillrättaläggande ömsom tillrättavisande inledningsessän som fungerar som en utmärkt inledning till konstlivet så som det har förmedlats under det senaste decenniet av historiebyggande och självförhärligande konstkritiker.

Upplägget följer i stort sett det som en generation konsthögskoleelever har kunnat inhämta i exempelvis skriftserien Kairos färgglada band. Där åtminstone de tre första bandens välvalda essäer tillsammans förmedlar en rak och tydlig utvecklingshistorisk linje som lett fram till dagens flytande konstbegrepp och mångfacetterade konstliv. Tyvärr ger det urvalet precis som Allgårdhs text en härskarstrategisk eftersmak, djupt rotad i den modernistiska och avantgardistiska traditionen. Intressant nog står måleriet efter nästan 20 år fortfarande i centrum för söndringsprocessen. Allgårdh förklarar hur man idag bör betrakta konsten under stickrubriker som: Konstnären som forskare, Måleri – en teknik bland andra, Måla med något annat en pensel, Det handlar inte längre om skönhet, Varumärken som konst, Mode-design-arkitektur, Kroppen som arena, Nypolitik och Världen som scen.

En konst som är estetiskt tilltalande, ägnar sig åt färg och form eller söker en andlig dimension har för lång tid framöver spelat ut sin roll för konstnärerna och konstlivet, får man till exempel veta. Och nu är stunden inne för SAKs medlemmar att en gång för alla bli varse detta:
"För den som i enskildhet vill beundra och kontemplera ett konstverk blir problemet än mer akut när detta visar sig bestå av en handling eller en performance, eller varför inte en attack mot TV3:s direktsändning av 'Fröken Sverige'."

Att begrepp som det sköna eller sublima efter 200 år är konstteoretiskt omöjliga och ointressanta som verktyg för att värdera konsten skriver nog de flesta under på. En annan djupt erfaren insikt inte minst från design och mode är att värderingar av skönhet och fulhet är tidsbundna och starkt relativa, även inom sin tid. Men det tilltalande eller frånstötande kommer nog alltid att utöva en lockelse för konstnärerna att arbeta med, oavsett uttryck. Intresset för konsten som katalysator för personlig utveckling och existentiellt utforskande på olika plan (individuellt, kulturellt, socialt, historiskt etc.) har knappast avtagit. Det behöver man bara bläddra fram till konstnärspresentationerna för att konstatera. Jag vill hävda att det är konstens signum.

Hur strukturellt betingade våra liv ändå är, så är det ändå till slut så att det är en individ eller ett subjekt som medvetet kliver in på konstutställningen eller som görs uppmärksam efter att ha dragits in på någon av konstens arenor. Någon form av andlig dimension i relation till konsten aktiveras ofrånkomligen hos individen. Det är väl först när konsten slutar att presenteras som konst av konstnärer som den dimensionen på allvar löses upp, då den istället passerar obemärkt.

Det är synd att de postmoderna strömningarna som under ett bra tag påverkat och inte minst vitaliserat ett konstnärligt uttryck som måleriet inte smittat av sig på teoretikernas inställning till sin egen roll. De fortsätter oförtrutet att skriva samtidshistoria och peka med hela handen. Lär av idéerna, som egentligen bara bekräftat målarnas sedan länge vunna erfarenhet att det som räknas är att berätta sin historia, och att kritikernas stora sammanfattande berättelser om konstens riktningar är mindre intressanta.

Stockholm 2004-10-15 © Susanna Slöör

Sveriges Allmänna Konstförening, SAK | Wahlström & Widstrand | Startsida för Omkonst