"Karl XII", ca 1707, David von Krafft © Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum	"Thank You Thighmaster – Britt", 1993 © Inez van Lamsweerde Groninger Museum, Nederländerna Foto: John Stoel	"Jaktnymf och fauner", 1875 Julius Kronberg © Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum

En märklig känsla infinner sig då man i en utställning med titeln "Se upp" tvingas att först se ned. Konstverken eller de "historiska objekten" ackompanjeras av uppfordrande ljuslådor placerade på golvet inunder. De upplysta guiderna är försedda med text och bilder från andra delar av den "kodade verkligheten". Efter att halvbländad ha ögnat igenom utläggningarna drabbas man av efterbildens dimmiga svärta placerad som en hinna mellan verk och betraktare. Bildförståelse och visuell kommunikation handlar tydligen inte alltid om en förståelse för seendets premisser.

Under de senaste 10-20 åren har det uppstått närmast en akademisk industri kring seende och bildtolkning inte minst i anglosaxiska länder. "Visual Studies" eller "Visual Culture" är namnen på nya ämnesdiscipliner som långt ifrån alltid anknyter till konstvetenskapliga ämnen.* Samtidigt som intresset för seende eller "Vision" och "Visuality" vuxit stort är det påfallande hur ofta texter och böcker behandlar ämnet med negativa förtecken. Synens hegemoni ska genomskådas och den manligt normerande blicken demaskeras. Den aktuella utställningen ligger väl i linje med dessa bildfientliga tankegångar.

Rädslan för bilden och dess manipulativa verkan är djupt förankrad i västerländsk kultur. En rädsla som samtidigt är parad med en respekt som kommer till uttryck i tankemetaforer där kunskap, förnuft och sanning förknippas med ljus, klarhet och upplysning. Synen och seendet är i båda dessa avseenden implicit verksamt. Den som har kunskapen om ljuset och indirekt medlen för att ljuga ställs mot den som inte förmår att avslöja eller se igenom tricken. Konstnären som geniförklarad magiker och suspekt förförare finns djupt rotad i dessa tankespår; paranoian och skräcken för bilden har lett till mer eller mindre bildstormande aktiviteter genom åren.

Inom samtidskonstens teoribildningar har seendet och bilden, i synnerhet konstbilden, uppfattats som något nästintill skamligt. Bildens innehåll ska helst inte ses (och framförallt inte avnjutas) utan avkodas. Dolda betydelser eller strukturer kring exempelvis makt och kön ska dras fram i ljuset. Mannen har avslöjats som det seende aktiva subjektet, som för att tillfredställa sitt begär gör kvinnan till det sedda och passiva objektet.
Det problematiska med ett sökande efter bildförståelse med den här utgångspunkten är att bilden reduceras till något språkligt som mer eller mindre entydigt kan läsas. Den uppfattningen förmedlar även utställningens texter.

Texterna aktualiserar ytterligare ett problem och det är att koden till bilderna kanske främst finns att söka i andras texter, inte i bilderna själva. Vi ställs här inför färdiga påståenden, som lösryckta ur ett sammanhang och utan stödjande argument knappast tillför dem någonting. Jag har svårt att tänka mig att det varit för att följa en tradition att avbilda kvinnliga konstnärer som Lena Cronqvist i sitt självporträtt valt att visa ett mötande ansikte i en spegel. Inte heller att målningen skulle handla om "hur komplicerat det har varit för kvinnliga konstnärer att förhålla sig till en bildkonvention som skapats i enlighet med tidens norm för manlighet".

Jag vill inte förringa betydelsen av att söka efter dolda strukturer eller hur bildkonventioner har utvecklats över tid. Inte heller att de sistnämnda även uttrycker skillnader i ställning människor emellan. Men däremot ifrågasätter jag att utställningen verkligen ger de verktyg som den säger sig vilja göra. En förutsättning för bildförståelse är att våga se, att ta sig rätten att vara ett seende subjekt, oavsett om man är kvinna eller man. Den här utställningen förmedlar snarast att detta är något som bör undvikas så att man inte riskerar att bli förd bakom ljuset.

* I James Elkins bok "Visual Studies: a Skeptical Introduction" (2003) ges en introduktion till ämnets utveckling, utbredning och teoribildning.

Stockholm 2004-12-10 © Susanna Slöör

Nationalmuseum | Startsidan för Omkonst