Omkonst - Santeri Tuori, Malmö Konstmuseum

www.omkonst.com:
I trakterna kring porträttet
Santeri Tuori, Bogeyman And Other Works, Malmö Konstmuseum 13/11 2004 – 23/1 2005
Text: Nicolas Hansson

Det är lika bra att säga det med en gång, jag har i allmänhet svårt för videokonst… Om man som undertecknad är konstvetare med ett par års erfarenhet från filmproduktion så borde man vara videokonstens bästa vän, så är emellertid inte fallet.

Enligt min uppfattning är problemet med videokonst något som har sitt ursprung i det tidiga 90-talet. Svenska konstnärer fick en mer idébaserade inställning till konsten där teoretiska undersökningar fick större utrymme. Men det som ofta fungerade alldeles utmärkt i installationer och social konst hade desto svårare att frambringas inom film- och videomediet. Frånvaron av liv i videokonsten till förmån för en mer teoretisk problematisering var påfallande. Tyvärr är det också så att när man angriper och beskriver ett problem så tvingas man ibland att generalisera, vilket i det här fallet innebär att man bortser från lysande videoverk av Ann-Sofi Sidén, Mats Hjelm, Pål Hollender, Måns Wrange och en handfull andra. Och visst har videokonsten också blivit bättre sedan 90-talet, filmerna idag är formmässigt mer välgjorda och somliga börjar nästan närma sig reklamfilmsestetik (vilket i och för sig också kan bli farligt när det blir alltför välpolerat). Finska konstnären Eija-Liisa Ahtilas videofilmer är ett sådant exempel där videokonstens produktionsbudget och organisation börjar bli lika omfattande som normal kortfilm. Ytan har då alla förutsättningar att bli väldigt fin men det saknas fortfarande allt det som den rörliga bilden måste avge i alla lägen: liv.

Desto roligare då att mötas av det mindre formatet på Malmö Konstmuseum där finske Santeri Tuoris videokonst visas. I Tuoris konst upplevs ofta en ansträngd förtrolighet och olustig intimitet. Liv finns men det är också skrämmande. Konstnären ler mot mig från en tv i det tamburliknande rummet som utgör upptakten till utställningen. Leendet är om inte illmarigt så aningen anspänt som när man inte riktigt litar på vederbörande. Jag erinrar mig att när man var liten och gjorde fula grimaser och ansiktsuttryck, sade de vuxna att man kunde fastna i dem. Santeri har fastnat i detta leende i hela 35 minuter… Verket heter "35 min Smile" (2002).
Här blir det också intressant vad gäller skillnaden mellan handling och vad vi sedan utstrålar. Leendet uttrycker något helt annat än vad ett leende i allmänhet ska göra. Diskrepans mellan handling och uttryck framkallar en otäck känsla - "finsk galenskap" träder fram. Det fina är att man anslår tonen i utställningen med detta verk... "Vänta er detta, det här är bara början på vad som komma ska", en utmärkt ansats till utställningen.

I rummet intill har två stora projektioner täckt varsin vägg. Den ena väggen porträtterar en mörkhårig kvinna "Kati" (2002/2004) som visas i särdeles långsamma bildskiftningar vilket gör att det bildas förskjutningar i en slags dubbelexponerande effekt. Den föregående bilden dröjer sig kvar tillsammans med den nya framträdande bilden och samspelar där nya formationer, frakturer och lägesändringar bildas. Det är ett ganska stramt porträtt där det mest märkbara är hennes klippande med ögonen. Tvärt bryts förtrollningen genom ett brott i bildflödet. Bilden hoppar till och illusionen bryts för att sedan återgå och börja om igen.

Mitt emot visas en ljushårig pojke i halvbild med hängselbyxor, "Bogeyman" (2001). Effekterna är desamma som i föregående projektion men skillnaden ligger i att den här utstrålar så mycket mer. Om den förra var aningen mild så är denna burlesk, ful och förvriden. Här uppstår något obehagligt. Pojken är drabbad av något som intagit hans själ snarare än hans kropp, han är bebodd. De olika bilderna av samma pojke är sammanflätade i varandra och skapar ständigt nya tillstånd i ett långsamt tempo. Ett öga träder till exempel fram på pojkens näsa. Det effektfulla här är också att alla nya ansiktsdrag och former som dyker upp och dras ifrån är pojkens egna från en annan bild. Klimax kommer när pojken gapar och från att ha varit mer eller mindre stilla också rör på sig. De olika bilderna på denna sekvens går sakta in i varandra och skapar en väldig mental sprängstyrka, ett utbrott som därefter sakta upplöses i tomma intet, som om bilden av detta utbrott aldrig inträffat.

Santeri visar att det går att göra stor konst med relativt små medel, videokonsten i utställningen "Bogeyman And Other Works" är välkomponerad och sammansatt. Visst har Santeri lyckats att leta sig bortom ytskiktet och det alltför iscensatta. Utställningen är sevärd med en skarp mental eftersmak. Den borde också rekommenderas till videokonstnärer som har en tendens att åstadkomma alltför teoretiskt konstruerade verk. Om man har svårt att skapa sina premisser genom den rörliga bildens utmärkande egenskaper så kan det finnas skäl att ta en närmare titt på Santeri Tuori där det stora uttrycks med små medel.

Malmö Konstmuseum | Omkonsts startsida