Jo, jag skämtar lite. Men möjligen skulle popikonen Andy Warhol själv ha förstått vad jag vill åt. Hans berömda mytomspunna uttalande om "fifteen minutes of fame" kan man vända från personen, kändisskapet och ironiserandet över det romantiserade geniet mot konstverken själva istället. Jag tror att en av hans viktigaste insatser, dock inte för den visuella bildningens skull, har varit att avförtrolla bildkonstverken och framförallt klä av dem rollen som visuella bärare av innebörder som det är värt att reflektera över och stanna för en stund. Han lär konsten att införa en ny regim för seendet som innebär att bilden bör kunna konsumeras ögonblickligen och inte innehålla mer komplicerade signaler än de som kändisporträttet eller soppburkens logga tillför. I det avseendet har han radikaliserat konstkritikern Clement Greenbergs gränsdragning för bildkonsten att bilden ska ses som en platt yta. Där finns inget universum att ta del av. Ett ytligt "wow" eller "cool" är tillräckligt.

Andy Warhols intresse för konsten och konstscenen beskrivs i katalogen som om det var av ett närmast antropologiskt undersökande slag, där exempelvis medhjälparna i "fabriken" dokumenterades fotografiskt ur Warhols eget utanförskapsperspektiv. Intressant nog känns det naturligt att betrakta situationen på Liljevalchs ur ett liknande "antropologiskt" experimentellt perspektiv. Känslan infinner sig att här pågår en simulering av ett museum eller en konstutställningssituation. Attrapper har hängts på väggarna och nu får man i realtid se hur mössen (publiken) reagerar. Man kan inte låta bli att sinka sig med att snegla på vad utställningens medresenärer har för sig, vilket borde ha smickrat konstnären. Det absurda med dessa "attrapper" ur den sena produktionen är att de signalerar att konstnären velat göra något fint och snyggt. Utseenden har lånats in från dåtidens samtida amerikanska efterkrigsmålare och klätts på Warhols platta ytor. Att skvättandet är gjort med egna kroppsvätskor istället för färg motsäger inte detta.

Ser man konsten ur detta antropologiskt, sociologiskt experimenterande och laboratorieartade perspektiv så är Warhols plats i solen given. Han riktar även fokus i konstens scenrum från konstverken mot betraktarna. Se dig, det är du som för en stund befinner dig i rampljuset. Men märkligt nog återkommer förtrollningen genom frånvaron av det väsen som Warhol förskjutit ur konsten. Man påminns om att konsten kan fyllas med ett annat värde, likt det liv som släckts i den dödes ansikte.

Stockholm 2004-10-29 © Susanna Slöör

Self-Portrait (1986)
The Andy Warhol Museum, Pittsburgh Founding Collection.
©The Estate and Foundation of Andy Warhol/BUS 2004.

Liljevalchs Konsthall | Omkonsts startsida