Bokförlaget Langenskiöld har med sin bok ”Andarna är glada idag” skapat en mötesplats för två särpräglade konstnärskap – ett som arbetar med ordens bilder och ett som har bildens ”ord” som sitt område. Resultatet har blivit en volym vars innehåll ömsom smeker kattmjukt, ömsom rispar klovasst.

"Käpphästen" akvarellerad torrnål, 27,5 X 27 cm, 1975 © Hans Wigert
 Foto: Tord Lund

Hans Wigert har en särställning inom svenskt konstliv, som en av de få som konsekvent fortsatt sitt bildskapande från i stort sett samma utgångspunkt sedan tidigt sjuttiotal. Stilar och moderiktningar har kommit och gått men han har oförtrutet, närmast tjurskalligt ignorerat dem. Att han i den nyutkomna boken ”Andarna är glada idag” presenterar ett sextiotal akvarellerade torrnålsgravyrer från tidigt sjuttiotal fram till idag och där man svårligen kan avgöra deras inbördes kronologi, är inte alls förvånande för dem som följt honom genom åren. Förmodligen var hans konstnärliga form redan från början så havande med visuella möjligheter att han aldrig sett sig nödgad att bryta mot den. Snarare har han gjort ett antal cirkulära rörelser runt sitt eget konstnärliga nav för att ständigt återkomma till frågorna kring liv och död.

"Skogsrå i mars 1980 " akvarellerad torrnål, 19,5 X 24 cm © Hans Wigert
 Foto: Tord Lund

Det är märkligt hur något så enkelt som en ristad linje i en kopparplåt kan fascinera och gripa tag. Wigerts linjer är som plogfåror med rakbladsvassa grader, vilka i det grafiska trycket ger en smekande mjuk gråskala. Torrnålen rispar som en kattklo mot en griffeltavla - skärande och exakt. De svepande och fritt applicerade färghinnorna i akvarell mildrar bildernas hårdhet. Flera av dessa tryck har tidigare funnits i svart/vita versioner, men med akvarelleringen tillförs ett poetiskt färgspektra. I några fall är det tydligt hur bilderna längtat efter sin färg under alla dessa år. Flickan på käpphästen verkar velat klä sig i karminröd klänning ända sedan sjuttiotalet. Långt senare har Wigert förfört henne med sina färgkyssar.

Wigert varierar sina bilder mellan det högstämt skruvade och det vardagligt bagatellartade och detsamma kan sägas om Thomas Tidholms dikter. Deras poetiska nivå skiftar från talspråkslyrik till sublim poetisk konklusion. Till viss del kan det påminna om Pentti Saarikoskis sextio- och sjuttiotalspoesi, som på ett häpnadsväckande sätt åkte berg-och-dalbana mellan de filosofiska insikterna och bakrusets svartaste ångest. Tidholm håller sig dock relativt nära Wigerts bilder, ibland till och med beskrivande nära. Poetiskt klarast är han dock när han ”går bredvid” och låter orden verka i sin egen rymd. Som en seende vän ger han oss språket som löper parallellt med bilderna. Han visar oss att orden finns innanför ögonen.

Stockholm 2004-01-08 © Leif Mattsson