När kameran/blicken ingriper i verkligheten stjäl den inte bara en bit av den, utan ersätter den med en bild i dess ställe. Jaget som känner sig observerat av kameran skapar (konstituerar) sig själv genom att posera. Man förvandlar sig på förhand till bild.
(fritt efter Kaja Silverman)

Diane Arbus, Puertoricansk kvinna med skönhetsfläck, New York City, 1965 © The Estate of Diane Arbus	Diane Arbus, Kvinna med flor på Fifth Avenue, New York City, 1968 © The Estate of Diane Arbus

I teoribildningen kring fotografin och det synliga eller synliggjorda frammanas gärna en bild av kameran som metafor för ett kyligt dokumenterande eller som symbol för den manliga blicken, subjektet som man under decennier älskat att detronisera. Blicken som är den förnuftiga verklighetens norm- och riktgivare, utifrån vilken de andra skapas och ses. Fotografiet i sin tur ses emellanåt som tecken för död, eller en skändad del av en stulen verklighet som redan passerat. Fotografin inskrider således i en verklighet som den inte kan delta i, bara göra mindre reell. Det skulle innebära att fotografens möjligheter likställts med tecknarens eller målarens. Processen utmynnar i blickens medvetna val vid varierande tillfällen under bildens tillkomsthistoria. Det är inte givet att detta inträffar vid själva fototillfället eller under tecknandet.

Diane Arbus,Kvinna i fågelmask, New York City, 1967 © The Estate of Diane Arbus	Diane Arbus,Ung man med papiljotter i sitt hem på West 20th Street, New York City, 1966 © The Estate of Diane Arbus

När verk av de amerikanska fotograferna Diane Arbus och Lisette Model visas tillsammans med svensken Christer Strömholms fotografi på Moderna Museet är det deras banbrytande betydelse för den subjektiva fotografins framväxt som lyfts fram. Ett uttryck som många av dagens konstfotografer arbetar synnerligen medvetet med, där ingredienserna hämtade från verkligheten underställs intentionen. Strategin har inte varit helt obekant för bildskapare genom tiderna. Fotograferna förtjänar i detta sammanhang väl sin berättigade plats i ljuset på konstscenen. Inte minst gäller det deltagarna på den aktuella utställningen.

Diane Arbus,Pojke med leksakshandgranat i Central Park, New York City, 1962 © The Estate of Diane Arbus	Diane Arbus, Pojke med leksakshandgranat... (Beskuren)

En gemensam aspekt som genomsyrar utställningen är uppsökandet av verklighetens mer vinddrivna existenser som motiv. I någon bemärkelse är det de utslagna eller utsatta i riskzonen på betraktarens normerande värdeskala. De närgångna porträtten prövar inlevelsen och medkänslan hos både fotografen och betraktaren. Ser vi med människorna eller mot dem? Diane Arbus fascination för sina figurer gör att linan hon går på inte alltid är spänd. I porträttet av damen med pudelfrisyren som formmässigt repeteras i leksakshunden bredvid är hånet inte långt borta. I andra fall skapar hon en fast situation och ett gripande uttryck av något som verkligheten endast sekundsnabbt lånat sig till. Den lilla pojken med stel uppsyn och krampaktigt spända händer som håller om leksaksgranaten, var en högst normal pojke som lekfullt skuttade i Central Park. Bilden däremot är en lysande "metafor" för en olycksalig världs moral.

Lisette Model,Kvinna med flor, San Francisco, 1949 © The Lisette Model Foundation, Inc. (1973)	Lisette Model,Promenade des Anglais, Nice, 1934 © The Lisette Model Foundation, Inc. (1973)

Lisette Model var Arbus lärare och hennes bilder väckte uppmärksamhet redan på 1940-talet. Hon är precis som medutställarna ett gott exempel på hur man som fotograf får uppsöka och vänta in sina linjer. Kanske att dessa människor som skildras i sin förädlade sårbarhet är mer värdiga bärare av sådana? Lisette Model lyfter även i sina centrerade och frontala, troligen hårt beskurna, kompositioner fram möjligheter som målaren antingen glömmer att utnyttja, eller inte kan föreställa sig. Den i bilden hopträngde kostymklädde mannen fördelar sig i en slingrande S-rörelse i solstolen, på strandpromenaden i Nice. Kompositionens motsägelsefullt närgångna grodperspektiv frammanar bilden av ett vakensovande rovdjur som vid minsta provokation slår till. Fotografen när sig likt en parasit på värddjuret inom ramen för en ömtålig pakt.

Christer Strömholm Gina och Nana, Paris, 1960-69 © Christer Strömholm/ Bildverksamheten Strömholm	Christer Strömholm Pigalle, Paris, 1955 © Christer Strömholm/ Bildverksamheten Strömholm

För Christer Strömholm-kännaren kan man här se verk som inte tidigare ställts ut och som visar vad som komma skulle. Att fotografiets form lånar sig till att skapa mentala självporträtt visar inte minst Strömholm, där han redan i de tidiga bilderna från USA använder pojken som kompositionellt alter ego. Hur det nu än står till med subjektets hälsa i teorin, kan man konstatera att i rollen som skapande avsändare har det i alla fall en ohotad ställning i konstsammanhang. Det visar inte minst den här sevärda utställningen.

Stockholm 2005-10-07 © Susanna Slöör

Moderna Museet | Omkonsts startsida