Trots att Maj Arnell var verksam under så lång tid, var det egentligen först med utställningen på Waldemarsudde i Stockholm, i början av nittiotalet, som hennes konstnärskap fick rikstäckande genomslag. Med mild pondus äntrade hon scenen som en av det poetiska måleriets självklara företrädare. Hennes otvunget löpande penselskrift och okonventionella rumsbeskrivningar förebådade det medvetet naiviserande uttryck vi i dag kan se hos många yngre konstnärer.
     Samtidigt släppte hon aldrig kontakten med den måleriska traditionen; påverkan av Cezannes bildbyggen kan anas, men också av femtio- och sextiotalets intima måleri. Och naturligtvis, eftersom hon var verksam på Västkusten, finns även Göteborgskolorismen med i bilden, i långt högre grad än hos den uppskattade målarkollegan Alf Lindberg.

Maj Arnell gick på Valands konstskola i Göteborg i början av fyrtiotalet, där hennes huvudlärare var Nils Nilsson. Bland elevkamraterna fanns bland andra Olle Skagerfors, Carl-Erik Hammarén och Tore Ahnoff. Hennes konstnärliga bana blev efter utbildningen inte helt rak och förutsägbar. Måleriet tog lång tid på sig att mogna och den koloristiskt frigjorda formen lät delvis vänta på sig.
"I början var man mera rädd att fördärva. När man hållit på femtio år, är man inte det längre", förklarade Maj i ett samtal med Lisbet Ahnoff.

För många konstnärer, verksamma under åttio- och nittiotalet, kom Maj Arnells måleri att få djupgående betydelse. Hon hävdade, med ålderns rätt, tiden och mognaden som nyttigt distanserande element, och vekheten som konstnärligt medel.
     Hennes teknik var då liksom nu svårbeskriven. Folke Edwards lyckas dock mycket bra i boken "Maj Arnell" (Raster Förlag):
"Rummet i Maj Arnells sena måleri är inte en konsekvens av analys och konstruktion utan skir intuition. Det balanserar säkert som av en slump. Och färgens materialitet tycks upplöst till en essens, ett fjärilspuder som när som helst kan blåsa bort."

Stockholm 2005-07-03 © Leif Mattsson

Maj Arnell i ateljén

Åter till Omkonsts startsida