Skönheten är inte statisk och inte förfinas den nödvändigtvis av kunskapen om objekten som skildras. De gamla byggnaderna: vattentornen, kalkbruken, skorstenarna, gasklockorna och de andra fabrikskomplexen som paret Becher vigt sitt liv åt att återge, är alla i djupaste mening sköna, utan att betraktaren behöver ha någon vidare kunskap om deras funktioner. Kanske är det till och med så att just en avsaknad av fackmannamässigt vetande gör dessa byggnader till ren och njutbar estetik. "Jag förstår inte vad fåglarna sjunger, men det är vackert" lär Picasso ha yttrat, väl medveten om att fåglarnas läten mest handlar om något så opoetiskt som revirmarkering.

Hur började då detta notoriska fotograferande av gamla industribyggnader? Jo som av en tillfällighet kan man säga. När konstnären Bernd Becher skulle dokumentera den nedläggningshotade gruvan i Eisenhardter Tiefbau insåg han plötslig värdet av fotografiets exakta återgivning, till skillnad mot teckningens mer personligt färgade.
     På Konstakademien i Düsseldorf träffade han sin blivande fru Hilla, som varit fotografiskt intresserad sedan länge, och som än i dag är den tekniskt bevandrade av de två. Tillsammans startade de ett projekt där äldre industribyggnader, ofta i förfall, skulle återges så neutralt och opersonligt som möjligt. Det var inte frågan om någon regelrätt dokumentation, och inte heller om någon sentimental ruinromantik. Paret Becher ville helt enkelt fånga miljöer som snart skulle utplånas och jämnas med marken.

Allteftersom antalet avporträtterade byggnader tilltog och då kvalitén på fotografierna var så enastående, växte intresset för att visa dem i större sammanhang. Först i Tyskland och småningom också i USA, ett land som blivit som ett andra hem för paret Becher. Framgången i Europa, med boken "Anonyme Skulpturen" (1970), stegrades naturligtvis genom samarbetet med de amerikanska minimalistkonstnärerna Sol Le Witt och Carl Andre. Snart var Bernd och Hilla Becher några av de mer inflytelserika fotograferna på konstscenen.
     Oförtrutet har makarna Becher fortsatt att producera sina märkvärdiga fotografier av nedläggningshotade industribyggnader, ofta presenterade i serier av nio, tolv eller femton varianter på något visuellt tema. På Fotografins Hus i Stockholm kan man nu se ett flertal av dessa serier, liksom en mängd andra mer solitära bilder.

Det är häpnadsväckande hur suggestiva dessa gamla magasinsbyggnader, skorstenar och kylningstorn är, skildrade med ett försök till neutralt seende och opersonligt anslag. Men naturligtvis blir bilderna i högsta grad personliga; valet av kameravinkel, bildbeskärning, skärpedjup och objektivval bidrar absolut till den förmedlade känslan. Paret Bechers styrka är just denna förmåga att ur motiv som förkastats som något orent och fult, frambringa den djupaste "medkänsla" med de avporträtterade tingen. Det är mycket bärkraftigt och det är heller ingen slump att Bernd och Hilla Becher i fjol tilldelades det prestigefulla Hassebladspriset.

Stockholm 2005-09-24 © Leif Mattsson

Cooling Tower, Zeche Robert Müser, Bochum, Tyskland 1978 © Bernd och Hilla Becher

Water Tower, Weil am Rhein, Tyskland, 1963
© Bernd och Hilla Becher

Fotografins hus | Omkonsts startsida