Inredning och möblemang skulle kunna användas som metaforer för hur man konstruerar ett spänningsfyllt bildmässigt arrangemang av färg och form. Jan Albert Carlsson tar avstamp i en konstruktiv målartradition, men väljer att konstruera utifrån övervägande figurativa element. Ett måleriets högnivåspråk, istället för en binär kod med ettor och nollor.
     På hans utställning för två år sedan minns jag särskilt en målning som likt en tumlande karusell blandade lösryckta bildfragment ur minnets fatabur med rena nonfigurativa element. Arrangemanget av målarhändelser utspelade sig mot en enhetlig bakgrundsfärg. I de nya målningarna återkommer barndomens former samlade i mer eller mindre antydda rum. Konstruktionerna blir till kvarglömda interiörer ur hågkomsternas kammare, från den tiden som tedde sig mer modern och framåtriktad än vad som någonsin varit fallet senare.

Man undrar vad som har utspelats i "Rum med spiraltrappa". Ljuset silar sakta igenom den tungt gardindraperade fönsterväggen med hotellikt effektiva men ljusgenomsläppliga insynsskydd. Inredningen vilar i ett rosavarmt ljust färgat av målaren, minnet eller möjligen förlagans val av tapeter. I det här rummet sjunker fötterna centimeterdjupt ned i den mjuka mattan och stegen följer samma mönster som spiraltrappans inneboende loja rörelse. Här placeras man i minnets fåtölj och finner bilder, filmer och böcker; franska filmvågen passerar drömlikt genom det tungt ljusmättade rummet. Trots alla lockande tankeutflykter är inte målningarna övermättade av händelser. Det finns en återhållsam enkelhet i Jan Albert Carlssons måleri, som visar hur väl det går när man med självförtroende litar till sina medel.

Stockholm 2005-11-18 © Susanna Slöör

"Rum med spiraltrappa" © Jan Albert Carlsson

"Besök" © Jan Albert Carlsson