Omkonst - Erland Cullberg, Galleri Kavaletten

www.omkonst.com:
Att riskera allt
Erland Cullberg, Galleri Kavaletten 7/5-24/5 2005
Text: Leif Mattsson

Erland Cullbergs nya teckningar och målningar på Galleri Kavaletten drar delvis åt ett nytt håll. Ljuset och renheten tycks något klarare och det expressiva uttrycket blir endast medlet och inte målet.

Den delvis nya tonen i det cullbergska måleriet drar åt det lite renare och klarare. Det kan bero på urvalet, men jag vill gärna tro att det inte är hela förklaringen. Här finns flera verk som väl kan mäta sig med målningarna från 1980- och
1990-talet. Som porträttet "Hyllning" där den violetta och den blå färgen tillåts ostört klinga ut, innan de möts av de gråbruna valörerna i själva ansiktsformen. Denna målning är gjord med stor koncentration och kontroll; färgytorna är märkvärdigt välplacerade och träffsäkra och inte ett penseldrag känns överflödigt.

I andra verk, som i "Maharadja", verkar det som om färgerna trätt fram underifrån, likt en frätande massa. Gång på gång åkallas målningens inre avsikt, utan tydligt gensvar. Och så plötsligt, kanske genom den isande gulgröna färgytan, sätts allt på spel. Hela färgackordet gungar och rister. Det röda får sin utvalda valör, blir formbeskrivande och bildar en människas kropp. På ett ögonblick ligger allt på plats.
Något liknande har flertalet målare upplevt, men att arbeta så öppet inför dukens händelser och ständigt utsätta målningarna för ett sådant risktagande kräver sin tribut. Många är de kasserade bilderna och de förkastade idéerna. Nya idéer kanske tillkommer, men de förkastade tär ändå på målandets kapital. Det är dock inte så att idéerna blir för evigt förbrukade, snarast kan de ibland återuppstå och uppgå i en mer förädlad form.

Just så har Cullberg löst problemet med idékollapserna. Faktiskt på ett sätt som påminner om Munchs; han upprepar sina former på ett närmast rituellt sätt, tills de fullständigt tömts på sin initiala utstrålning. Ett ansikte kan exempelvis tas om och repeteras tills munnen och ögonen inte längre är avbilder av någonting man sett, utan former för något man upplevt. Man skall kunna känna munnens mjuka rundhet och näsans hårda benighet. Detta utan att egentligen behöva jämföra med något flyktigt original. När så denna transformering eller förädling trätt i kraft är bilden slutförd. Svårigheten är bara att kunna avgöra när så har skett.

Till startsidan för Omkonst