Vardagens bortglömda ting, de brukade och förbrukade, är något som uppenbarligen fascinerar Dawid. Det kan gälla rostiga maskindelar, krokiga spikar, avrivna kölappar eller andra "osedda" tecken för mänsklig närvaro. Ofta samlar han dem i serier, numrerade, som om de ingår i någon intrikat förklaringsmodell, eller som bevisfragment från någon obskyr brottsplats.

På den aktuella utställningen på Millesgården har Dawid fastnat för de oändliga variationerna bland vanligt formgjutet lösgodis - en lika enkel som genial idé. För naturligtvis har dessa miljoner "sega gubbar" en fantastisk formrikedom, det är bara ingen som tänkt på det. Åtminstone har jag inte sett någon som presenterat dem med så stort allvar.
     Men Andy Warhol då, och hans Campbellburkar, var inte de ett exempel på just samma intresse för det vardagliga och det seriella? Jo visst, men Dawids inställning till vardagstingen är faktiskt den rakt motsatta. Han personliggör de enskilda objekten; varje godisbit har någon defekt eller skavank som skiljer den från sina "likar". Där Warhol tömmer dem på innehåll och standardiserar sitt seende, (och faktiskt upphör att se), där stannar Dawid upp och "säger": se där, en ny form!
     Möjligen är kopplingen då tydligare till Dan Wolgers presentation av leksaker med fabrikationsfel. Där kan man ana en själarnas gemenskap. Men några popkonstnärer i Warhols anda är varken Dawid eller Wolgers.

En annan aspekt som delvis skiljer Dawid från sina kolleger är den tydliga omsorgen om de enskilda verkens presentation. Något tilltvingat (och klädsamt) konstnärligt kaos är det inte frågan om. Tvärtom har varje fotografi på utställningen monterats i konstfullt gjorda ramar. Som alltid när det gäller Dawid är dessa ramar en del av konstverket. Han påpekade för mig vid ett tidigare samtal hur viktigt det är att verken uppfattas som objekt, och inte som en del av väggen; de måste otvetydigt framstå som utvalda. Upphöjandet av dessa avporträtterade vardagsting blir den konstnärliga akten, inte själva fotograferandet i sig. Tanken på en installation där gränserna är av objektsupplösande karaktär är därför inte aktuell för Dawid.
     Men när han här presenterar fyrtiofyra verk (elva svartvita och trettiotre i färg) med jämna avstånd och där storlekarna är desamma, uppstår ändå vissa problem - bildernas symmetriska innehåll upprepas i själva hängningen och en utställningsteknisk tautologi är farligt nära. Inte för att det stör de enskilda verken, men som helhet blir presentationen aningen stum. Jag kan tänka mig åtskilliga andra möjliga lösningar, för Dawids verk är mycket särpräglade och tämligen unika inom den fotobaserade konsten.

Till slut en liten kommentar om Lars O Erikssons katalogtext. Jag blev mycket positivt överraskad av det poetiska tilltalet och den lågmälda tonen. Borta är de pseudovetenskapliga inslagen och det tvångsmässiga namndroppandet från tidigare texter. Kvar finns ett rent och genomskinligt ordval, som väl stämmer med Dawids poetiska presentation av vardagens enkla ting.

Stockholm 2005-09-16 © Leif Mattsson

b007 © Dawid

r007 © Dawid

b001 © Dawid

Millesgården | Dawids hemsida
Omkonsts startsida