Disfarmer (Mike Meyer, 1884-1959) hävdade att han hämtats från okänd plats av en virvelstorm som sedan hade placerat honom i familjen Meyer. Mike Meyer uttryckte sitt missnöje med familjen och farmarlivet i Arkansas genom att byta namn till Disfarmer. Under 1930-talet satte han upp en fotoatélje inne i samhället Heber Springs. Glasnegativen från den verksamheten återupptäcktes på 1970-talet och därefter har hans fotografier vunnit ett allt större erkännande. Fotografins hus visar en utställning producerad av Hasselblad Center med urval av samlingen som totalt omfattar över 3000 porträtt.
Enligt uppgift kunde Disfarmers justeringar av ljuset under en sittning ta mer än en timme. Kanske kan det förklara varför hans modeller inte poserar. Istället pendlar dessa människor mellan tillstånd av nollställdhet och osäkerhet inför den främmande verksamheten som pågår. Han använde redan då en åldrad teknik, samtidigt som den fotografiska bilden knappast var något som människorna normalt kom i kontakt med. Flera av dem verkar förbluffande omedvetna om att det mystiska förehavandet kommer att resultera i en bild av dem själva. Disfarmer skildrar en värld obunden och befriad från att leva med visuella intryck i andra hand.
Det som väcker en föreställning om att Disfarmer har en konstnärligt fotografisk ambition är svårigheten att etikettera honom som endera dokumentär folklivsfotograf eller beställningsporträttör. De renodlade beskrivningarna passar inte riktigt. De långa tagningarna skapar i grupporträtten en dynamik av skärpa och oskärpa vilket avspeglas i deltagarnas blickar. Samtidigt känns det som om människorna hämtats direkt från gatan, hastigt uppryckta ur sin vardagliga verksamhet. Bomullklädernas skrynklor, de bara benen och nedkasade strumpor till kjolarna skvallrar om inlandsklimatets varma somrar. Smutsiga vardagsskjortor halvt nedstoppade i de för stora och med kraftig livrem försedda byxorna är knappast en stass man förknippar med ett exklusivt besök hos fotografen.
Trots de skildrade människornas tydliga bundenhet till sin tid lyckas Disfarmer med sin kompositoriskt repetitiva envetenhet locka fram en allmänmänsklig genklang i dem. Han skildrar själarna genom att lägga lika vikt vid mötet mellan skor och golv och de hängande händernas påtvingade sysslolöshet, som vid de inåtvända eller skrämt förvirrade blickarna. Man känner själv hur handsvetten klibbar och händernas oroliga fumlande efter en trygg byxficka. Den överrumplande över alla tidsåldrar förenande medkänslan lösgör sig, på ett lika oväntat sätt som inför Ghirlandaios 1400-talsmålning "En äldre man med sitt barnbarn".
Stockholm 2005-02-27 © Susanna Slöör
Fotografins hus | Hasselblad Center | Omkonsts startsida
|
