En förälskelse lyser ofta klarast när den förnekas. Så är det med Thomas Edetuns kärleksförhållande till 1800-talets landskapsmåleri. Visst försöker han delvis dölja denna kärlek och samtidigt problematisera ett äldre bildspråk som i sin måleriska fulländning fortfarande är oöverträffat. Jag tänker då på det måleri som John Constable, Camille Corot och vår svenske Carl Fredrik Hill stod för.
Den problematisering som Edetun genomför är av tydligt anakronistiskt slag, då han använder färger och former som skulle vara helt otänkbara under 1800-talet. Exempelvis målar han ofta ett antal varierade färgplattor runt bildernas kanter. Dessa kontrasterar delvis mot grundackorden, men ger samtidigt bilderna en större komplexitet. De hillska ockra- och umbratonerna tvingas till drastiska färgförskjutningar då de ställs mot dessa modernare accenter.
En viss ambivalens kan jag känna inför de bilder där stilbrotten i mitt tycke blivit väl disparata. Men kanske härrör detta endast från min personliga önskan att se ett autonomt måleri utan litterära pålagor. Edetuns vilja till distansering från landskapsmotiven är nog helt nödvändig. Och visst skapas det intressanta dubbeltydigheter när infogade textfragment och naturalistiska insekter tillåts interferera med de lyhört målade landskapen.
Edetun övertygar genom den tonsäkra hanteringen av färgackorden. Detta tillsammans med en skärpning av ursprungsformernas abstraktionsnivå ger bilderna, trots sina referenser till äldre måleri, en tydlig aktualitet. Deras språk är både evigt och avslutat och de fräckt applicerade "låtsasformerna" ger intressanta ögonvandringar. Kanske är det just genom dessa kontrollerade motsättningar bilderna får sin auktoritet; inte som frontalkrockar mellan motstridiga uttryck utan som lätta beröringar mellan skenbart oförenliga krafter.
Stockholm 2005-01-27 © Leif Mattsson |
