Vissa av livets oändligt små ögonblick framstår för oss som upphöjda eller utvalda, när de i själva verket är ganska alldagliga. Dessa banaliteter och oväsentligheter, men av vårt minne högt värderade ögonblick, är det som tycks uppta fotografen Anders Edströms (f. 1966) fulla intresse. Han har med sin kamera fångat sekundsnabba händelser ur sin omgivning. Människor på vandring och i väntan, öde gator och stillnad natur skildras med lika varsam hand.
Inget motiv är på förhand diskvalificerat i Edströms bildvärld, men det är de anspråkslösa händelserna som här får sin uttolkare. De ges ett slags evighetsstatus, som i bilden av den ensamma anden eller de okända människorna vi möter på trottoaren i motljuset. Alla visar de på en oförställd inåtvändhet och ett melankoliskt nolläge. Naturligtvis - de har ju inget att bevisa. Inte heller har naturen något att bevisa i Edströms bilder. Den ruvar tyst på sin hemlighet, men förskönas å andra sidan inte heller. Någon naturalism är det inte frågan om och inte heller någon romantisk panteism. Naturen är mer som en nära och något obegriplig vän.
Visst kan man i Edströms bilder finna likheter med amerikanen Philip-Lorca diCorcia. Men där denne stundtals tycks gömma sig bakom kamerans skyddande neutralitet verkar Edströms intention vara den motsatta. Kylan som många av diCorcias bilder utstrålar finner vi heller inte hos Edström. Istället fylls bilderna av en innerlighet och ett personligt tilltal, som om Edström önskar skapa en exklusiv utvaldhet. Hans intresse för experiment med materialiserat ljus är också påtagligt. I bilden av bordtennisracketen har dess yta kommit att stråla av en inre kraft, liknande det ljusdunkelmålarna på sextonhundratalet eftersträvade. Även i andra fotografier finns ett påtagligt intresse för det måleriska. Som i bilden där de mötande personerna på gatan delvis upplöses i motljusets strålverkan.
Stockholm 2005-04-09 © Leif Mattsson
ALP galleri Peter Bergman | Startsida Omkonst
|
