Hur ska man ta ställning till dessa unga konstnärskap som snabbt slussas ut på konstscenen följda av en massiv uppslutning i medierna? Anna Finney är ännu en i raden av målare som ges stjärnstatus redan i samband med debututställningen. För Gunnel Wåhlstrand hände samma sak i vintras. Båda två är talangfulla och intressanta konstnärer i vardande. Man frågar sig dock hur de ska få möjlighet att utvecklas när de sätts under sådan press. Ett konstnärskap tar tid att fördjupa; talangen och de första goda idéerna räcker inte, då utvecklingen är erfarenhetsbaserad och inte kan forceras. Det är därför beklagligt att marknaden, medierna och kritikerna så starkt fokuserar på det unga och den förförande första framgången. Risken med det stora bifallet är att konstnärskapen tidigt stagnerar. En annan konsekvens är att konstscenen och publiken sakta vänjer sig vid den mindre utvecklade konsten, och att vi på sikt därför får en ytterst beklaglig standardsänkning.

Anna Finney, Brändström & Stene t.o.m. 15/1
De ensamma männen i Anna Finneys tunt framtvättade måleri är djupt slutna i sig själva och samlar ett ointagligt tomrum kring sig. Figurerna kurar med nedvänt, täckt eller bortvänt ansikte. De ligger på marken, på bänkar eller madrasser direkt på golvet. Trots detta känns det inte som om det är utslagna och övergivna människor som nyktert registreras. Det dokumentära draget och den åtföljande socialpolitiska indignationen uteblir. Målningarnas ljusbärande kraft uppmuntrar istället till en mer meditativ upplevelse. Rent tekniskt varieras varje tillblandad färg utan stöd från andra färger. Valörspelet sker istället i samklang med den underliggande ljusa duken, genom att färglagren hålls ytterligt tunna. Målningarna "exponeras" likt svartvita fotografier, men behåller ändå genom penselspåren kontakten med handen. Man kan tycka att det är en väl försiktig användning av oljefärgen som medium. Men det är trots allt i de mest återhållsamma målningarna som man anar Anna Finneys kommande utveckling.

Moa Krestesen, Natalia Goldin Gallery t.o.m. 21/1
Kvinnorna i Moa Krestesens bilder är omgärdade av rymd, luft och utplånande vithet. "White out" kallar hon serien där merparten av verken på utställningen ingår. Porträtten är ytterst återhållsamt tecknade med blyerts och inslag av akvarell på duk som bredpenslats över med extra vit grundering. Strimmor av luft skildras likt eld som kommer ur munnen på en av kvinnorna. I en annan målning fnyser själens rök ut genom näsorna i någon form av samförstånd. Andedräkten används i folktro och religion ofta som metafor för själen. I många språk betecknas ande, andedräkt, andning och vind med liknande ord (atman, pneuma, spiritus). Jag lutar åt att det är som tecken för en mental aktivitet snarare än övernaturlig ingivelse som andedräkten symboliskt framhävs i Moa Krestesens fall. Gåtfullt blåser en kvinna liv i ballong efter ballong i "Bara En Till". "Agnes" ögon stirrar på oss utan att fästa blicken och ett par fyllda ballonger har frusit fast i vitheten. Varför har själens speglar slocknat och andetagen fångats in? Krestesens reducerade teckningsmåleri, fungerar som bäst när hon låter bjärt avvikande detaljer slå hål på vithetens tystande hölje.

Stockholm 2005-12-16 © Susanna Slöör

"På britsen", 2005, 91X116 cm,
olja på duk © Anna Finney

"På bänken", 2005, 140X182cm,
olja på duk © Anna Finney

"White out 3". 100x75 cm, blyerts, akvarell på duk, 2005 © Moa Krestesen