Tidigare chefen för Nationalmuseum och Moderna Museet, Olle Granath, är ett uppskattat ansikte i Stockholms konstliv och troligen en av de mest initierade i publiken. Hur många ägnar vanligen helgen åt att besöka 15-20 konstutställningar? Nu tar han över rodret för Konstakademien.

Den första september efterträder Olle Granath (f. 1940) Beate Sydhoff som ständig sekreterare på Konstakademien eller Akademien för de fria konsterna, som den egentligen heter. Den ärevördiga institutionen får därmed en välmeriterad "VD" för sitt fortsatta arbete att utveckla verksamheten i huset på Fredsgatan. Redan i höst öppnar två av Stockholms tyngre gallerier, Galleri Magnus Carlsson och Galleri Olsson, portarna till nya lokaler som de hyr av Konstakademien. Där kommer också finnas plats för Mejan Lab, ett samarbetsprojekt mellan Konstakademien och Konsthögskolan.
   -Det är en rolig uppgift och ett spännande jobb som jag tackat ja till. Ett antal nya gallerier är på väg in och vi kommer att få ökade utställningsytor. När jag fick frågan lovade jag att ge tre år av mitt liv, säger Olle Granath.

Olle Granath har varit hedersledamot i Konstakademien sedan 1987 och verkar nöjd med att för omväxlings skull arbeta med en statligt fristående institution. Bland hyresgästerna finns nu även möbelföretaget Gärsnäs som tillsammans med krogen Fredsgatan 12 kommer att ta hand om gatuplanet mot Tegelbacken. Galleri Magnus Karlsson flyttar in i augusti och Galleri Olsson öppnar i september. Hur Mejan Lab kommer att se ut och när de drar igång verksamheten är ännu inte riktigt klart.
   -Det verkar inte heller som om Maria Lind är så intresserad av att driva vidare Iaspisgalleriet. Så det kan tänkas att Akademien får loss ytterligare utställningsytor, menar Olle Granath.

Den nye ständige sekreterarens uppgift är att se till att skapa ett tillräckligt överskott från hyresgästerna för att därmed ge utrymme för en mer aktiv utställningspolitik. Fastigheten är den huvudsakliga inkomstkällan, då det övriga kapitalet är knutet till akademiens stipendier.
   -Min förhoppning är att vi ska kunna få tillräckligt med medel över från fastighetsförvaltningen för att framöver kunna genomföra lite fler utställningar i egen regi. Idag har vi en mer passiv roll med en utställningsnämnd som behandlar ansökningar. Jag vill gärna försöka göra någon eller några utställningar per år.

Även de gallerier som hyr lokaler kommer att få möjlighet att begära större utställningsytor vid behov. Granath nämner även sponsring som en möjlig väg att finansiera de egna utställningarna. Driften av fastigheten kostar och ger inga stora överskott. Hyresintäkterna skall också täcka löner för de sju anställda. Olle Granath säger sig inte ha någon specifik utställningsidé på lut, utan han koncentrerar sig i första hand på att ordna medel till detta. Utställningshallarna är dessutom uppbokade i förväg och därför räknar inte Granath med att hans ansträngningar som utställningskommissarie kommer att märkas förrän om ett par år. Planeringen för Salarna sträcker sig in i 2007.

En fråga som Olle Granath funderar på är hur man skulle kunna realisera Konstakademiens ovärderliga tillgång, nämligen Rembrandts målning "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis" som hänger på Nationalmuseum. Det vore enligt honom lämpligt att även ägandet övergick till museet.
   -Det är värt ett försök att grubbla på en lösning av detta. Problemet är att regeringen knappast är villig att avsätta skattemedel för ett inköp, men det kanske kan blir fråga om någon form av donation, förklarar Olle Granath.
   Att målningen skulle hamna någon annanstans än den är idag, är uteslutet. Den skulle direkt beläggas med exportförbud om den kom ut på marknaden. Framtiden lär utvisa om där finns en lösning. Olle Granath har dock ett gott förflutet när det gäller att få konstarven på rätt plats, som exempelvis Carl Larssons "Midvinterblot" och Nils Dardels "Den döende dandyn".

Två perioder har Olle Granath tillbringat som chef för Moderna Museet först mellan 1980-1989 och senare på 1990-talet gjorde han ett inhopp mellan Björn Springfeldt och David Elliot.
  -Det uppstod en kris på Kulturdepartementet när det visade sig att Lars Nittve som först var den påtänkte efterträdaren till Springfeldt redan hunnit skriva på för Louisiana, då gick jag in som ersättare under rekryteringsprocessen.
   Olle Granath lämnade Nationalmuseum formellt i juli 2001, men i praktiken med tjänstledigt julen 2000, efter att det maximala förordnandet på sammanlagt 12 år gått ut. Han har med andra ord lång erfarenhet av att umgås med företrädarna för den statliga kulturpolitiken.

Några traditionstyngda ivrare för bildkonsten har han inte mött:
   -Nu är designåret i fokus och alla rycker och sliter i designbegreppet. Bildkonstbegreppets ställning i regeringskansliet är inte, och har inte varit, särskilt stark. Det var ett smärre mirakel att satsningen och investeringen i nya Moderna Museet kom till, en följd av tillfälligheter, menar Olle Granath.
Årets infrusna medel till Statens konstråd och den nyligen presenterade utredningen som föreslår en nedläggning har utlöst en oro på många håll i Konstsverige. Olle Granath menar att det senare inte behöver vara av ondo.
   -Det är inte säkert att Statens konstråd behöver vara kvar med tanke på statens förändrade byggnadsbehov, så länge som man inte tar detta till intäkt för att beröva bildkonsten miljoner, utan att medlen till inköp finns kvar i annan form.

Olle Granath är för många känd för boken "Svensk konst efter 1945" och skrev konstkritik för Dagens Nyheter i femton år mellan 1964 och 1979. Hur ser han på dagens kritik?
   -Den är konstigt fixerad vid material och media. Plötsligt skulle ingen skriva om måleri. Idag är det väl ingen som bryr sig om skulptur heller. De inbillar sig att de speglar samtiden, men det är en total missuppfattning.
   Olle Granath exemplifierar internationellt med en samlare som Charles Saatchi. Från att ha hyllat ung brittisk konst med Damien Hirst i spetsen och genomfört utställningar som "Sensations", gör han en kovändning och proklamerar måleriets återkomst. Saatchi Gallery i London 20-årsjubilerar i år med en utställning i tre delar med titeln "The Triumph of Painting":
   -När jag gick runt och såg det måleri han nu ställer ut, visar det sig att målningarna kom till i atéljerna under den tid då måleriet ansågs vara dött. Det finns ett glapp mellan de konstpolitiska utspelen från samlare och kritiker och det som faktiskt sker i ateljéerna. Det är ett destruktivt förhållningssätt.

I Sverige finns det trots varningsropen fortfarande väldigt många bra gallerier, anser Granath som radar upp ett tiotal namn på Stockholmsgallerier vilka sällan gör honom besviken:
    - Flera av dem går inte längre på myten om att det är andra uttryck än måleri som gäller. Där har kritiken "misslyckats". Men det är tråkigt att gallerierna idag är övergivna av de stora dagstidningarna.
   Dagstidningskritikerna skriver enligt honom mer för varandra och glömmer uppgiften att en bra kritiker även ska vara en bra folkbildare:
   -Man ägnar sig mer åt att gardera sig mot kolleger. Att det sedan finns en bildningstörstande läsekrets verkar inte ha någon högre prioritet.

Även om Olle Granath lämnade kritiken själv för över ett kvartssekel sedan så påminner han om att tidningarnas kultursidor av tradition givit litteraturen tyngdpunkten. Det har alltid varit svårt att hävda spalt- och bildutrymme för konstens räkning.
    -Jag arbetade under Olof Lagercrantz som chef och han brukade kokettera med att han inte begrep sig på bildkonst. Pliktskyldigast gav och ger man konsten utrymme.
   Han pekar även på den extra svårighet det innebär att låta orden möta ett plastiskt uttryck, mot att låta ord möta ord. Det är svårt att skiva om konst och det kräver träning i att se:
   -Man bör även se det man inte ska skriva om. Det krävs att man kan överblicka hela landskapet för att kunna beskriva den här speciella gläntan i skogen.
   Han gör sig inga illusioner om möjligheterna för övriga aktörer på konstscenen att påverka kritiken, men menar att man kan framhärda med att visa kvaliteten i sin verksamhet:
   -Till slut måste det gå upp för de ansvariga för den här bevakningen att de halkat av en viktig diskussion.

Tyvärr drabbar kritikens smala fokus konstnärerna, inte minst de yngre. Många har blivit dåliga sociologer istället för bra konstnärer, menar Granath:
   -Ett begrepp som relationell estetik är egendomligt. Hur ser en icke-relationell estetik ut? Nära hundra år efter Duchamp borde det vara närmast självklart att förstå konsten som ett möte. Det är relationer den handlar om.
   Olle Granath drar paralleller till 60- och 70-talens politiserade konst, där konststudenterna förkastade kunskaper i måleri och teckning för att senare när trenden blåst över gå ett hårt öde till mötes.
   -De som proklamerade måleriets död var kuratorerna, samlarna och kritikerna. De får gärna välja att fokusera på vissa uttryck, så länge som dessa inte ställs upp som en norm för samtidskonsten.

På frågan om intervjun dragit ut för långt på tiden svarar Olle Granath att han har en stund till, men hoppas innan nästa möte kunna slinka in för att se någon utställning i kvarteret:
   -Jag är och förblir konstintresserad. Att gå på utställningar är en gammal vana jag har sedan gymnasiet. De systematiska konstrundorna ägnar jag främst lördagarna åt, då många gallerier tråkigt nog har stängt på söndagar. Turen brukar kunna omfatta 15-20 utställningar.

Stockholm 2005-05-05 © Susanna Slöör

Omkonsts startsida