Just så kan konsthistorien göras levande och förklarad. Genom att låta dagens konstnärer möta dåtidens och genom sina pågående konstnärskap reflektera över de avlutade. Att som Nationalmuseum inbjuda Jan Håfström till ett sådant möte med Carl Gustaf Pilos "Gustaf III:s kröning" känns logiskt och följdriktigt. För Håfström har just denna målning tidigt kommit att spela en stor roll, bland annat för att den "ruvade på något fasansfullt, något obeskrivligt hemskt". En åsikt som han inte tycktes få gehör för i sin omgivning. Målningen framhölls där istället som ett tekniskt bravurstycke och intressant för alla de 150 porträtt som den sägs innefatta.

Pilos kröningstavla blev aldrig fullbordad; konstnären hann avlida innan dess, liksom tavlans huvudperson Gustaf III. Därav målningens oavslutade och (modernt) uppbrutna karaktär. Den självomslutande drömskhet med vilken många av figurerna skildras är drag som vi idag förmodligen har mycket lättare att fördra än 1700-talets samtid. Ändå hängdes den ofullbordade kröningstavlan upp på Drottningholms slott efter Pilos död.
På Nationalmuseum, där den nu finns, är den ett strålande exempel på kulmen inom svenskt 1700-talsmåleri och en värdig partner till museets stora Rembrandtmålning "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis".

I Håfströms verk finns ofta ett flertal referenser och tolkningsmöjligheter, så även på denna utställning. Främst består den kommenterande presentationen av några av Håfströms egna verk, där målningen "Den övre stationen" är huvudnumret. Men utan de mindre verken, varav flera är utförda av andra konstnärer, blir den stora målningen svårtydbar. De blir ett slags nycklar till Pilos kröningsmålning och vidare till Håfströms stora verk.

Det ena Håfström fokuserat på i "Gustaf III:s kröning" är kungens utsatthet, hans oskuld om man så vill. Något som enligt Håfström är en återspegling av Pilos egen utsatthet, då han förskjutits och landsförvisats ur Danmark efter trettio års vistelse där.
   Det andra är svärtan, det underliggande våldet och en föraning om det annalkande mordet på regenten. Målningen avslutas (ofullbordad) 1793 i och med Pilos död och då är Gustaf III redan mördad. Ett absurt scenario således, med en snart döende konstnär som målar en kröningsbild av en redan död konung.

Det är denna bibringade svärta som Håfström i sina verk tycks vilja närma sig. Hans "Den övre stationen", vars titel inspirerats av Joseph Conrads "Mörkrets hjärta", hade initialt inget med Pilos målning att göra. Däremot behandlar den samma djupa svärta och samma förnimmelse av våld. Eller tecken för det, för vi ser bara spåren, inte dess offer. I de mindre verken finns däremot tydligare referenser till dessa. Vi ser de arkebuserade från Pariskommunen, uppradade i sina kistor. Vi ser Franz Ferdinands uniformsjacka med kulhål, från skotten i Sarajevo.
   Referenser finns också till Joseph Conrads roman och till "Kurtz" som i filmen "Apocalypse Now" (delvis baserad på Conrads roman) spelas av Marlon Brando. I filmens slutscen förekommer ett antal stolpar varpå halshuggna huvuden spetsats. Om vi tar oss tid och verkligen skärskådar Håfströms stora målning, ser vi att dessa dödskallar återkommer även där, som en sinnebild för det fasansfulla och fullkomligt obegripliga våldet.

Stockholm 2005-05-05 © Leif Mattsson

Medverkande konstnärer (förutom Pilo och Håfström):
Pia Sellin, Mikael Lundberg, CM von Hauswolff & Leif Elggren, Mathias Johansson.

Nationalmuseum | Omkonsts startsida