Vad är det som gör en avhandling intressant i ett vidare och mer publikt hänseende? Naturligtvis det behandlade ämnet, i detta fall Jan Håfströms konstnärskap, men även stilistiken samt soliditeten i orsaksbeskrivningar och tolkningar. Om något av detta felar, riskerar avhandlingen att bli marginaliserad som en nischpublikation, föga intresseväckande för en större publik.
    Hur är det då med "Tillvaratagna effekter"? Jo Martin Sundbergs fascination över Jan Håfströms konstnärskap går inte att ta miste på. Med rastlös iver ger han sig in i analysen av verken och beskrivningarna av konstnärskapets olika referenser. Sundberg väljer att beteckna de mer tongivande av dem som "valfrändskaper", bland vilka Caspar David Friedrich, Arnold Böcklin och Robert Smithson placeras. Vidare nämns Barnett Newman, Robert Ryman och Agnes Martin. Författaren Gunnar Ekelöf är en annan referens som haft stort inflytande på Håfström, liksom till viss del Paul Celan.

I de flesta fall är det tydligt att Sundberg delar Håfströms intresse för de refererade konstnärerna. I fallet med Åke Göransson är det dock uppenbart att Sundström tillhör en generation som hyser ett visst ointresse för måleriet som exklusivt uttryck. Det visar sig i resonemanget rörande Håfströms presentationen av målningen "Den övre stationen", där konstnären valt att låta Åke Göranssons klassiska "Kristusmålaren söker färg" delta som en med- och motpol till sin egen målning.
    Denna handling blir för Sundberg närmast obegriplig. Han förstår helt enkelt inte Håfströms val och skriver: "Göranssons 'lilla' målning kan i grunden inte mäta sig med Håfströms 'monumentala mästerverk'".
Detta trots att Håfström helt klart tagit starka intryck av Göranssons konstnärskap och just därför borde detta konstnärskap vara av visst intresse för Sundberg. Dessutom har Håfström skrivit en mycket inkännande text om just Åke Göransson i samlingsvolymen "Försök om konst" (Bonniers förlag). Men uppenbarligen faller denna referens till en så sofistikerad målare inte i god jord. Här blir krocken mellan den påläste konstvetaren och den inkännande konstnären mycket påtaglig.

På det stora hela spelar Håfströms fristående texter och konstkritik endast en perifer roll i Sundbergs bok, annat än som direkt kopplade referenser. Något underligt kan det tyckas, då Håfström har ett mycket gott renommé som skribent och konstkritiker. Han är en god stilist och faktiskt en av de få skrivande konstnärerna som lyckats få en allmän acceptans utanför det egna lägret. Istället väljer Sundberg framför allt att använda andra skribenters och konsthistorikers texter om Håfström, vilket är naturligt för att kunna skapa en distans till dennes verk och inte endast referera till konstnärens egna slutsatser. Man önskar sig ju trots allt som läsare att höra en annan röst än konstnärens egen i den här typen av kritiskt analyserande text.

För att fördjupa förståelsen av Håfströms verk väljer Sundberg att dels arbeta med deskriptiva och refererande partier, som i analysen av Walker-målningarna, dels med sidoblickande jämförelser, som i avsnittet om Luc Tuymans. Boken öppnar sig mot olika konstnärskap som varit avgörande för Håfströms konstnärliga val. I avsnittet om Gunnar Ekelöf exempelvis, visar Sundberg prov på en djup insikt om både Ekelöfs författarskap liksom dennes närmast mentorliknande funktion för Håfström.
    Fallet med Luc Tuymans känns dock en smula vagt och den slutsats författaren till slut drar av jämförelsen är: "…att Tuymans angriper det äldre måleriet för att föra sitt eget vidare, medan Håfström tycks framhäva sina valfrändskaper och betona den tradition han tycks se sig som en del av."
Jag tror snarare att Sundberg valt jämförelsen på grund av vissa yttre likheter i de båda konstnärernas verk, som penselföring och färgskala. Kanske önskar Sundberg också få tillstånd en breddning av de måleriskt-tekniska analyserna i boken, vars referenser i övrigt till stor del är av litterärt eller historiskt slag.

Eftersom Jan Håfströms konstnärskap är så omfattande och innefattar flera till synes motstridiga uttrycksformer, kan det vara frestande att göra grova generaliseringar. Sundberg har dock lyckats undvika detta och valt att inte blunda för motstridigheterna. Istället återkommer han till dessa i olika analytiska resonemang kring Håfströms modernistiska och eventuella postmodernistiska förhållningssätt.
    Ett problem som då uppstår och som är återkommande i texten är svårigheten att skapa klara definitioner av dessa båda konstbegrepp. Å ena sidan använder Sundberg samtidsbeskrivningen av modernismen som heroisk, ren och högt syftande. Å andra sidan är han förmodligen inte obekant med alla tydliga exempel på motsatsen; modernister som är subversiva, antiheroiska eller destruktiva.
    Definitionen av postmodernismen är även den ganska vag. I boken återkommer resonemanget om dess ironiska förhållningssätt, orenheten, antihierarkin, destruktionsviljan och dess misstro mot (eller ointresse för) det personliga. Inget av detta kan dock på ett avgörande sätt särskilja postmodernismen från modernismen - inte ens det "personliga" som kommit att bli ett slags vattendelare i samtida definitionsdebatt. Det finns alltför många undantag i konsthistorien för att låta dessa beskrivningar stå oemotsagda. Sundbergs resonemang och tolkningar av Håfströms bilder blir således delvis beroende av nutidens definitionsbegrepp och inte alltid av det som Håfströms bilder faktiskt uttrycker.

Jag kommer att tänka på ett källkritiskt resonemang som går ut på att om man skall definiera det typiska i exempelvis barocken så skall man inte välja Rembrandt eller Vermeer. Man skall istället välja några mediokra konstnärer som helt anammat dåtidens teser och uttryck. Men dessa blir av naturliga skäl snart bortglömda och är osynliga när vi blickar tillbaka i konsthistorien. Istället är det undantagen som lyser och därmed blir våra definitioner svepande efterhandskonstruktioner, baserade på icke representativa urval.
    Martin Sundberg har dock oftast en nykter och kritisk inställning till olika konstvetenskapliga doktriner, väl medveten om deras flyktighet. I boken använder han också ett språk som inte är alltför uteslutande och som väl står i paritet med de fenomen han önskar beskriva. Stundtals blir dock entusiasmen över tidens modeord väl stor. Jag räknar till inte mindre än tolv förekomster av ordet "kontext" på en enstaka sida (sid 53). Detta ger inte bara ett svårgenomträngligt och torftigt språk, det skapar också ett pseudovetenskapligt intryck. Det är synd, då Sundbergs resonemang är tillräckligt intressanta och djupsinniga utan detta missbruk av ord.

Sundbergs bok är dock på det hela taget välskriven och prosan stilistiskt ren. Till förståelsen av Jan Håfströms konstnärskap kommer den säkert att bli en viktig källa. Själv hade jag stor behållning av de otaliga referenserna och den nyfikna dechiffreringsviljan som boken förmedlar. Sedan får man ha överseende med en del tveksam retorik som: "Paradoxalt nog målar Tuymans just därför att han inte tror på måleriet längre".
    Sundbergs sätt att närma sig Håfströms verk är trots allt inte helt samtida tidstypiskt. Han är naturligtvis inte opåverkad av det konstvetenskapliga samtalet, men inte heller helt beroende av detsamma. Han närmar sig ämnet lika ofta intuitivt som konstvetenskapligt och visar i flera fall ett kritiskt förhållningssätt till alltför långsökt litterärt refererande. Detta blir tydligt i en polemisk kommentar till Carl-Johan Malmbergs resonemang kring målningen "Den övre stationen". Där skriver Sundberg: "Genom alla litterära kopplingar som Malmberg gör, försvinner i viss mån själva bilden, som ju till syvende och sist är en målning och ingen roman."
    Genom den reflektionen för Martin Sundberg tillbaka samtalet och analyserna till den plats där de rimligtvis bör vara, nämligen i bilden.

Stockholm 2005-05-26 © Leif Mattsson

Makadam förlag | Omkonsts startsida