"Så som man ibland bara kan reproducera ett musikstycke för sitt inre öra, men inte vissla det, eftersom blotta visslandet överröstar den inre rösten, så är en filosofisk tankes röst ibland så pass låg, att den överröstas redan av larmet från det talade ordet."
(Ludwig Wittgenstein, filosof och mycket god visslare)

"Bärbar solnedgång" © Enno Hallek	"Blå och gul?" och "Mentalt erbjudande" © Enno Hallek

Man uppfattar filosofin på fel sätt genom att se den som sönderdelad i (ändlösa) längsgående remsor, istället för i (begränsade) tvärremsor, enligt Wittgenstein. Kanske att man även kan se filosofin som en båge, foglig nog att formas till både symmetriska helheter och asymmetriska mönster; längsgående men samtidigt på tvären bit för bit. Om nu visslandet och de talade orden ger begränsade möjligheter att bära sitt tankemässiga innehåll, skulle tanken kunna omsättas visuellt, och kanske likna Enno Halleks mäktiga bygge av fraktaler och bärbara solnedgångar. Grundbulten är densamma – en figursågad båge – som fogas samman med snöre eller vingmutter till atmosfäriska krumelurer, evighetscirklande regnbågar och solnedgångar.

"Bärbara solnedgångar" © Enno Hallek

Halleks system av trälaminerade delar förändras och förtätas även genom den individuella målningen som finns på bågens båda sidor. I de sammansatta arbetena kompliceras figurerna av nya måleriska samband. Resultatet kan omvandlas i evighet, även om den minsta beståndsdelen sedan länge är avslutad, bara genom att delar byts ut och andra läggs till. Hallek beskriver processen själv som ett "spelberoende".
     Jag skulle tro att intresset för tankens lätt överröstade budskap intresserat generationer av målare, i sökandet efter förenklade uttryck som bärare av komplicerat innehåll. För Halleks del är intresset även riktat uppåt och utåt mot himlen och vad som finns bakom, där den inte längre är blå, men även inåt mot kosmos minsta aktörer. Kanske att de låter sig visas? I så fall måste de i sin enkelhet kunna varieras och fyllas med information för att bygga upp alla dessa världar.

Om inte, låter de sig möjligen lockas fram av ett skratt. Ska man skapa något ur intet måste man befria humorn från "dess vanliga verbal-narrativa ingrediens", enligt Hallek, som med förtjusning kallar sitt livsprojekt för "Abstrakt humor – i vetenskapens tjänst". Titlar som "bärbar solnedgång" och "Vit färg ihopbunden med snören" vittnar om att skämtet är en ständigt livgivande kraft i hans verk.
    Som motvikt finns saknaden och bristen, som jag särskilt läser in i hans verk med regnbågar: Skatten vid regnbågens fot som man aldrig finner då själva närmandet gör att man förlorar den ur sikte. Det definitiva steget utan återvändo, som varje flykting till skillnad från resenären tar, och som gör regnbågen till en symbol för längtan efter det oåterkalleliga.
    Det slår mig att även själva utställningen träffsäkert fungerar som en avståndets och överbryggandets metafor då den, om än kanske oavsiktligt, delat upp sig mellan Galleri Öst och Galleri Väst på Konstakademien.

Spelmästaren Wittgenstein menade att filosofin löser upp knutar i vårt tänkande, därför måste resultatet vara enkelt. Den "spelberoende" Hallek citerar säkert hellre Pippi Långstrump: "Om det komplicerade måste man tala med största möjliga enkelhet."

Stockholm 2005-10-20 © Susanna Slöör

Konstakademien | Enno Halleks hemsida | Omkonsts startsida