Trots det tillsynes abstrakta bildspråket, upplever jag målningarna av Ove Hjälmgården som märkligt föreställande. Man upptäcker enkla symboler som älg, gran, hus, man, kvinna, bord, hand, fot, låda mm. Symbolerna och figurerna är sammanfogade på ett nytt och för betraktaren oväntat sätt. Bildens sanning börjar i sammanfogandet mellan två eller flera föremål och i fastställandet av sambandet mellan dem. Här uppstår också poesin och bildens integritet.
För Ove är "startpunkten blicken mot det vita pappret eller snarare det första spår som pennan gör på ytan. Innan dess finns ingenting. Det utanför har ingenting där att göra. De figurationer, rum och atmosfärer som uppstår, kommer ur ytan".
Han refererar till Rauschenbergs get. Rauschenberg ställer fram delarna, låter inte sammanställningen förvandla delarna till något annat, vi ser dem tydligt, de är vad de är. De är bara ihopkopplade genom en begränsad bearbetning, de genererar tillsammans inget igenkännbart, utan något helt annat. Det är det som är verket. Man leds inte bort, kan inte projicera någonting på verket. Alla sådana tankar slås bort av delarnas tydlighet.

Varje målning har sin egen tillblivelsehistoria i form av en mängd teckningar. Teckningarna är bildens förlaga eller koncept. De tycks uppstå genom att konstnären försätter sig i kreativa tillstånd och fiskar upp dem ur sitt eget inre. Jag kommer att tänka på den tankeriktning inom den judiska traditionen som kallas kabbala. Det är en slags magisk ordkonst. Den som ägnar sig åt detta är nästan att betrakta som trollkarl, som genom besvärjelser och meditation söker en högre insikt inom sig själv. Tanken tar skutt eller hopp och genom en förening av spontan och styrd association kan medvetandet hos den som associerar vidgas.
Språk- och bildmässiga kombinationer som "Älg och egyptier" och "Röd hand, blå fot" är exempel, där motiv och utförande står i perfekt samklang med varandra. Bilderna utstrålar musik, rytm och humor.

Målningarna tycks vara gjorda i ett andetag och med stor frenesi, vilket ofta skapar en stark och böljande rörelse. Stora delar av duken lämnas omålad. Bilderna andas ett absolut här och nu. Med den tomma duken som spelplan bildas ett nästintill omvänt bildrum, vilket tycks öppna sig ut från bildytan, mot betraktaren. Det är som om bildelementen och färgen kommer en till mötes framför bilden.
Jag upplever en frihetskänsla när jag ser bilderna, jag är i bildspråket och bildens process. Det känns bra att få vara där, i bildens förklarande sken.

Stockholm 2005-04-16 © Bo Ljung

"Röd hand blå fot" 140 x 250 cm © Ove Hjälmgården

"Älg" 235 x 134 cm © Ove Hjälmgården

Galleri Aveny | Startsida Omkonst