Med framväxandet av en köpstark borgarklass, en nyvunnen frihetskänsla och distansen till det påvetrogna Italien, skapas grogrunden för den konst som Nationalmuseum nu presenterar i "Holländsk guldålder".

Rembrandt Självporträtt 1630 Olja på duk 12 x 15.5 cm Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum	Judith Leyster Gosse blåsande flöjt Olja på duk 73 x 62 cm Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum

Utställningen är omfattande och flertalet verk enastående, både i teknik och i originalitet. Vi har i Sverige sedan länge en av konsthistoriens i mitt tycke märkvärdigaste målningar, nämligen Rembrandts "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis", och målningen har här en central roll. Nu är dessutom konstnärens minimala självporträtt (12 x 15,5 cm) från 1630 återfunnet och införlivat i utställningen.
     Ytterligare ett antal Rembrandtmålningar sätter klara avtryck liksom några mycket starka verk av Frans Hals. Med porträttet av en flöjtspelande gosse, som också är utställningens affischbild, markerar Halseleven Judith Leyster sin tydliga plats i konsthistorien. Så gör även den mycket förfinade stillebenmålaren Willem Kalf.
     Nationalmuseum har valt att begränsa sig tidsmässigt till perioden 1620-1680, en blomstrande tid för konsten och ekonomin i Holland. Behovet av genremålningar för privatbruk var enormt. Man har uppskattat att så många som 1,4 miljoner målningar skapades i Holland under åren 1640-1659. Ett närmast obegripligt stort antal kan vi tycka idag. Det är dock inte särskilt troligt att merparten av dessa var några omistliga mästerverk, men tillräckligt många för att kalla tiden för en guldålder.

Frans Hals Ung man med dödskalle (Vanitas) 1626-8 Olja på duk 92,2 x 80,8 cm The National Gallery, London Foto och copyright: National Gallery, London	Rembrandt Kökspigan 1651 Olja på duk 78 x 64 cm Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum

Mycket givande är den möjlighet som här ges att jämföra verk av konstnärer som haft avgörande betydelse för senare konsthistorisk utveckling. Jag tänker till exempel på Rembrandt och Frans Hals, där Rembrandts tunga allvar kan ställas mot Hals något galanta ekvilibrism.
     Den senares verk "Ung man med dödskalle" är för övrigt intressant på många sätt. Dels är det påtagligt hur snabbt och förhållandevis illustrativt han arbetat. Håret är exempelvis skildrat utan några som helst illusionistiska krav, ganska okänsligt men schvungfullt och dekorativt. Dels är påverkan och referenserna till Caravaggio mycket tydliga; det dramatiska perspektivet i handen, de androgyna ansiktsdragen och den erotiska undertonen för att nämna några.

Frans Hals, Ung man med dödskalle (detalj)	Rembrandt, Kökspigan (detalj)

Ställer man Rembrandts "Kökspiga" som jämförelse ser man att de två konstnärerna både tekniskt och innehållsmässigt valt diametralt olika vägar. Rembrandts verk är osentimentalt och fyllt av ett stort allvar, och detta i ett porträtt av en så "enkel" person som en kökspiga. Här anar man en människouppfattning som bygger på ett djupt deltagande i den avporträtterade personen och kanske även en mer allmänt humanistisk inställning.
     Hals människoskildring stannar mer på ytan men är trots det situationen trogen; pojkens spjuveraktiga sensualism med sidokastande blickar kanske just skall skildras med detta flyktiga och rastlösta manér. Det finns en klar logik där.
    Helt genomgående är inte denna skillnad mellan de båda konstnärerna, men ändå fullt påtaglig. Hals blir efter sin död under en tid bortglömd och även Rembrandt fick känna av en förskjutning av fokus. Och detta redan under sin livstid. Under artonhundratalet blir båda dock återigen aktuella.

Willem Kalf Praktstilleben med kinesisk sockerskål 1662, Olja på duk 66,5 x 55 cm Statens Museum for Kunst, Köpenhamn Foto: Statens Museum for Kunst, Köpenhamn

Då uppstår nästa intressanta jämförelsemöjlighet. Frans Hals och Rembrandts synbart motstridiga målartekniker kommer båda att påverka det moderna måleriets gryende framväxt under artonhundratalet.
     Frans Hals teknik, att liksom snärta dit färgen på duken, ger en friskhet som man till viss del kan se anammas av Cézanne och Van Gogh under sent artonhundratal. Manet är också starkt påverkad av denna teknik, liksom för övrigt Zorn i Sverige.
     Samtidigt är det den rembrandtska mjuka färgfördrivningen som exempelvis Turner och Corot i första hand tar till sig. Båda dessa tekniska tillvägagångssätt kan sägas mötas hos impressionister som Monet och Degas. Den rembrandtska tyngden och allvaret förblir dock outforskat av dem, men får senare en huvudroll hos flera av nittonhundratalets expressionister.

Rembrandt Batavernas trohetsed till Claudius Civilis, Olja på duk 196 x 309 cm 1660-tal Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum

Nationalmuseums utställning är mycket rik och kan ses på väldigt många sätt. Att som jag söka skillnader och utvecklingslinjer i konsthistorien är bara ett. Att konsumera målningarna som ögongodis är ett annat, som faktiskt mer stämmer med deras ursprungliga syfte - att underhålla och förgylla. Undantaget Rembrandt faller dock inte in i det senare sättet att se. Honom bör man betrakta med andra ögon då hans underhållningsvärde är av ett helt annat slag.      Med en så omfattande utställning som "Holländsk guldålder" kan det vara svårt att prioritera, ändå tror jag att det är just det man bör göra. Det mästerlika stoffmåleriet och de allvarstyngda vanitasskildringarna, liksom de hudnära porträtten pockar alla på uppmärksamhet. Men att stanna upp en längre stund framför exempelvis Judith Leysters flöjtspelade gosse kan ge mer än att försöka se alla målningarna i ett svep. Man bör dock inte missa "Batavernas trohetsed…", nu hängd i den höjd som ursprungligen var den avsedda. Med det verket som nav skapas en avsevärd tyngd åt hela utställningen.

Stockholm 2005-10-01 © Leif Mattsson

Nationalmuseum| Omkonsts startsida