Fogen mellan formernas tillstånd verkar vara av centralt intresse för Einar Höste. Där bor friheten som en kvalitet nedlagd i själva den möjliga världens - övergångslandets - begrepp. På Norrköpings konstmuseum visas nu ett antal centrala verk av Höste, bland annat "Sluten rymd" från 1964. Betraktaren når det kubformade omslutande rummet genom att själv träda in i det underifrån, upp för en pyramidformad trappa. Insidorna täcks av små fyrkantspinnar vars toppar behandlats med vit färg, känslig för ultraviolett ljus. I det från underkanten belysta rummet framträder en självlysande rymd av fyrkantiga ljusfläckar mot en mörk obestämbar bakgrund. Fläckarna är ordnade på ett sätt som både förstärker och upphäver rummets utsträckning. De varierande längderna på pinnarna, längre mot hörnorna, får rutlinjemönstret att kröka sig. Rummet är på väg att klotformat omfamna en, om det inte vore för fogarna i kubens hörn. Ljusfläckarna och pinnarna går där omlott på ett motsträvigt vis som i slutändan omöjliggör att rummet helt viker sig runt betraktaren. Man befinner sig i ett tillstånd mellan kuben och klotet.

Den väv av tänjbara rum och former som Einar Höste flätar åt oss består i grunden av ett antal enkla konstruktiva byggelement och regler som utsatts för små kuppartade störningar. Det sker även i målningarna som fortsätter att utveckla det slutna rummets mystik. I "ändlös vägg" har väggarna fläkts upp och vänts utåt i olika riktningar, vilket sammantaget motsäger varje försök att fixera en entydig rumslighet. Vi luras av vår förmåga att läsa de blåa rombliknande figurerna som kvadrater i perspektiv. Blicken rusar längs de riktningsgivande formerna desperat sökande efter den enkla ordning som människans varseblivning av världen vilar på.
     Den samling av olika skenvärldar som Höste istället spelar upp för oss, kan möjligen säga oss något om den förenklade bild av verkligheten som vi vanligen omedvetet hänvisas till. Jag uppfattar dock att det främst är den kontaktsökande vändningen mellan det inre och yttre, mellan mig och en omvärld, som Höste söker, även i de verk där formen skapas utom synhåll. Tematiken i de tidiga verken utvecklas vidare i de senare arbetena. Man fascineras över hur intakt och tidlöst, i bästa bemärkelse, intrycket blir när de nu visas tillsammans.

Stockholm 2005-12-08 © Susanna Slöör

"Sluten rymd" 1964 © Einar Höste

Utställningsvy från "Sluten rymd" © Einar Höste

"Etapp två ändlös vägg", 1988 © Einar Höste