Alla bilder innehåller någon form av innehållsperspektiv, där bildskaparen i varierande mån styr ögats avsökning och tolkning. I den långsamt tillverkade bilden är ordnandet av innehållet en fråga om nogranna överväganden och val. Kameran däremot gör det bekvämt och enkelt att experimentera med oväntade bildbeskärningar. Med dess intåg väcktes intresset för den "misslyckade" bilden med kapade kroppar ryckigt placerade i ytterkanten. Helena Isoz söker sitt motiv likt en kameralins och leker med udda beskärningar och ljushändelser. De känns igen från familjealbumet och rasslig smalfilmsvisning. Metoden anammades av målare och illustratörer redan under 1800-talet, vilket går igen i de julkort som är förlagor till några av Helena Isoz suggestiva akvareller.

Detta till synes sekundsnabba komponerande kontrasteras av hennes tålamodskrävande medium, akvarellen. Den tillhör den strukturerade och beräknande bildskaparen, som begränsas på förhand av att bestämma ljusheten i bilden. Det enda man förfogar över är de färgfångande och därefter färgsläckande lagren av skuggor. Framkallningen kan påminna om kamerans, men kantas av en lång rad beslut. Hos Helena Isoz har det dokumenterande inslaget fått vika för minnesbilden, även om utgångspunkten skulle vara ett fotografi. Minnets syner är till skillnad från blicken i nuet oupplösligt sammanflätade med känslan. En känsla som ofta kantas av andra sinnesintryck, som doften av fuktigt gräs tillsammans med det torra värmande ljudet från vårbrasans knastrande kvistar.

Stockholm 2005-04-01 © Susanna Slöör

Galleri Hjärnstorm | Omkonsts startsida