"The Crown" 2001 © Choi Jeong-Hwa	"Thicker-Skinned landscape" 2005 © Rhii Jewojo, Jin Mi-Hyun, Kang Sung-Eun

Om somliga utställningar har en förmåga att slå knockout på en så är utställningen "Seoul: Until now!" mer som en stilett. Den är knivskarp men lekfull i sin stringens. Den intellektuella ådran är närvarande men det betyder inte detsamma som akademiska omvägar eller elitism.
     Här finns konstnären som vill kommunicera med sin publik. Här finns konstnären som är beredd att kämpa för sin sak. Här finns konstnären som effektivt vederlägger samt orsakar rubbningar och brott i kontinuiteter. Här finns konstnären som utsätter och utsätts. Här finns konstnären som förhärligar. Här finns… nej jag ska inte fortsätta det börjar bli tröttsamt…
     Men tänk efter nu, vad är det som lockar i en utställning? Konst handlar ytterst om värderingar och det är när dessa värderingar blir tydliga som det kan uppstå ett utbyte mellan konstnär och betraktare. Det här är mina värderingar … hur ser dina ut?

Det är ett komplicerat samhälle som urskiljs. Det koreanska ursprunget, landskapet, mönster, konflikter och drömmar bäddas in i danska Charlottenborgs gamla byggnad. Material och idéer är mångfaldiga och konstnärerna visar i hög grad varierande arbeten. Mycket är nygjord konst som kompletteras med 90-tal med ett undantag från 60-talet.
     Först ett par ord om konstnärgruppen "FlyingCity" som huserar i ett sidorum på väg upp mot utställningens huvuddel. Gruppen skildrar pulsen och förvirringen i det koreanska samhället på ett närmast dokumentärt sätt och med en sociogeografisk ansats. Detta utgör inledningsskedet för besökaren och fungerar väl som en passande aptitretare till det som komma skall.

"Dragon flower" 2001 © Choi Jeong-Hwa

En svag och söt doft retar näsborrarna på väg uppför trappan och in i den stora förhallen på andra våningen. Höger eller vänster? Jag går åt höger och fastnar i ett brokigt rum, med verket "Thicker-Skinned Landscape" (2005) av Rhii Jewyo, Jin Mi-Hyun och Kang Sung-Eun. Skulptur, fotografi, textil och varierande föremål är inpassade kring en medelpunkt med tejpremsor i perspektiv från vägg till golv. Det är framfusigt, otåligt och lite grovt, som om man befann sig på konstnärernas gemensamma arbetsplats. Verket i sig tillhör kanske inte det mest originella men när nordiska konstnärer ger sig på liknande idéer blir det lätt stelt och dikterande. Här finns inga sådana tendenser.
     Några rum och konstverk senare har jag glömt bort doften men överraskas av dess härkomst. Pulveriserad rökelse i slingor, formade till bokstäver breder ut sig över en väldig matta. Det brinner sakta och har gjort så oavbrutet sedan vernissagen. Verket "Where a man meets man in Copenhagen" (2005) suger sig fast, naturligtvis för sin storlek och sin förmedling av färg och doft. Men det har ytterligare dimensioner, som en magnifik långsamhet som både stör och attraherar. Konstnären Oh Inhwan gör gällande att detta handlar om måleri och inget annat.

De små delarna formar helheten i Gwon O Sangs verk "Statement of entengled 480 pieces" (2002). Många små tryck i ett lapptäcke av mjukplast formar en människoskulptur i full skala. Den får en säregen och skev kropp med ett aktivt uttryck, där två hopväxta kroppar brottas med varandra. Det påminner om när Maria Miesenberger är som bäst.
     I samma sal utmärker sig en praktfull men på något vis ändå återhållsam väggmålning. Park MeeNa har i "Gråbrödretorv" (2005) gjort en tvådimensionell omtolkning av ett befintligt torg i Köpenhamn. Här finner man en närande motsättning mellan fylliga färger och avskalad form. Det är stramt och lekfullt med horisontella kraftiga linjer. Nedre halvan består av förenklade bänkrader med papperskorgar. Det blir också träffsäkert när konsten av en slump kommenterar vissa danska särdrag, ett sådant exempel är "The Crown" (2001) av Choi Jeong-Hwa. En uppblåsbar krona som fylls med luft som sedan sävligt pyser ut. Helt rätt i det rojalistiska och konservativa Danmark.

"Where a man meets man in Copenhagen" 2005 © Oh Inhwan	“Borame dance hall” 2005 © Jung Yeondoo

Utställningen innehåller också en del video som håller relativt hög nivå. Ett exempel är den kvinnliga konstnären Chang Jias "Physical requirements for being an artist" (2000). Ett olustigt videoporträtt där konstnären utsätter sig för slag, spottloskor och äggkastning. Trots detta bibehåller hon ett ansträngt (?) leende. Den utvalda videokonsten i utställningen uppehåller sig mycket vid det dokumentära. Det är inte fel, tvärtom tenderar det istället att bli enkelt, bra och verkningsfullt utan några besvärande digitala effektsökerier eller alltför metafysiska ambitioner.
     Jung Yeondoo bjuder upp till dans i "Borame Dance Hall" (2005). Genom ett rosa draperi kliver man in i ett tomt rum där kantig rockabilly ljuder ur högtalarna. På väggarna dansar koreanska par i miniformat bland medaljongtapeterna. Fulrock samsas med kitsch och ansträngd tomhet. Det ger ett angenämt litet mardrömsscenario som för tankarna till skruvade scener av den amerikanske regissören David Lynch.
     I rummet intill möts man av "USO – Unidentified Seoul Object" (2004), en stiliserad stadsmiljö placerad på ett tefat hängandes i rummet. Inuti denna plexiglasformation sitter lysrör som ger ett kallt och effektivt sken, på golvet har lite textil fallit till marken.

Den koreanska samhällsutvecklingen har naturligtvis påverkat konsten och det känns som om man har tagit en snabbkurs i vår västerländska konstsyn och sedan ställt in en alldeles egen brännpunkt. Det är inte bara rökelse i näsan - här finns precision och spänst. Och det är allt som oftast riktigt underhållande. En bit av den gamla världen gör sig påmind i verket "Seoul" (1960) av Cho Duck Hyuni. Ett stort tryck med fotografisk förlaga visar två koreanska barn i en tid innan utvecklingen tog en sådan väldig fart. Bilden minner dels om en förgången tid, dels leder den tankarna till den koreanska samtidskonsten framväxt. Denna utvecklades parallellt med landets demokratiseringsprocess och många sydkoreanska konstnärer blev också tidigt en del av den globala konstscenen under 90-talet. Konstnärerna är unga, sociopolitiskt inriktade och välutbildade.
     Återstår att se om konsten kommer att fortsätta vara angelägen, motsträvig och utåtriktad. Hur hanterar man snabba övergångar och förändringar, sådant som har tagit vår västerländska kultur åtskilliga decennier att åstadkomma? Å andra sidan undgår de delvis vårt modernistiska och postmodernistiska arv som idag mest känns som en tung börda och återvändsgränd för somliga av oss.

Malmö 2005-07-14 © Nicolas Hansson

Charlottenborg | Omkonsts startsida