Under vintern och våren har yngre konstnärer (Paletten 3/2004) och kritiker börjat ifrågasätta samtidskonstens numera oregerligt upplösta konstbegrepp. Senast i raden är Mårten Arndtzén som i Expressen under rubriken "Vårvindar friska" (18/3) konstaterar att det verkar "som att den nyöppna konstens sötebrödsdagar är över". Om detta kommer att leda till att en mer normativ diskussion kring det vi kallar konst verkligen kommer till stånd återstår att se. Den som vill fundera över branschglidningen och institutionaliseringen av konsten kan passa på att besöka Nationalmuseums utställning "Kroppen. Konst och vetenskap".

Den ambitiöst upplagda och väl genomförda utställningen med tillhörande katalog är ett bra exempel på hur man kan gestalta och analysera vår "visuella kultur". Det är ett begrepp som jag för bekvämlighetens skull tar till för att markera att visuell kultur och konst inte nödvändigtvis behöver vara samma sak. Ett problem inom samtidskonsten är enligt min mening att man inte förmår att reflektera över detta. Snarare har man i sin upptäckariver valt att reflexmässigt sätta ner flaggan på nästan allt som är bild eller kan "ses" inom en rad olika områden. Man söker även det som inte kan ses, men som konstnären förmår dra fram ur det strukturella mörkret och "iscensätta". Oväntade konstellationer av sebarheter ger rubbade perspektiv. Men främmandegörandets retorik eller estetik räcker inte ensidigt för att skapa konst.

Bild och illustrationer i två- eller tredimensionell form, statisk eller rörlig, tillhör enligt min mening ett större kunskapsmässigt område än vad konsten gör, även om gränsdragningen är aldrig så besvärlig. Samma problem finns även inom det skrivna ordets domän, men påfallande nog accepterar man där tämligen oproblematiskt skillnaden mellan en dikt och en nyhetsartikel eller en akademisk uppsats. Det kan ju möjligen bero på att mångfaldigandet och därmed de olika genrerna inom den skrivna kulturen stötts och blötts ett antal hundra år längre än inom den visuella. Den visuella kulturen saknar kanske av samma skäl den roll som exempelvis journalisten (som medborgarens advokat) har inom den skrivna kulturen. Hittills har man velat tänja konstnärsrollen att även ta sig an denna dokumenterande och kommenterande funktion. Man anar dock konstnärens underläge jämfört med konstens kuratorer på allt starkare framväxt. Det man kan konstatera är att användningen av konstens etablerade institutioner och sanktionerande kraft för dessa syften hittills varit mycket framgångsrik.

Motivet bakom den aktuella utställningen om vetenskapens och konstens beröringspunkter kring utforskandet av den mänskliga kroppen lyder som följer: "Den närhet dem emellan som präglade exempelvis 1500-talet har en viss likhet med dagens ömsesidiga intresse. På så sätt finns det skäl att göra en avstämning nu."
Det är lite synd att denna inställning presenteras som drivkraften. Särskilt som en diskussion om beröringspunkter och skillnader så gott som uteblir. Själva ämnet, hur vi har förstått och gestaltat den mänskliga kroppen genom olika tider, är dessutom intressant nog. Det är en bärande del av vår visuella kultur och historia, oavsett om verksamheten ägt rum inom konstens och/eller vetenskapens ramar.

Jag har förståelse för att den här typen av idé- eller kulturhistoriskt visuellt gestaltade utställningar inte har så lätt att finna sin plats och vill samtidigt inte förneka att Nationalmuseum fungerar som ett bra forum, resursmässigt. Det vore dock intressant om man kunde göra gällande att den "synliga" och i någon mån reproducerande kulturen är värd ett större sammanhang än det konsten kan erbjuda. Nu blir det istället snubblande lätt att tjusas över konstfärdigheten i de gamla boktryckens anatomiska illustrationer eller i de populärmedicinska vaxavgjutningarna. Därmed lockas man med tanke på utställningsrummets sanktionerande kraft att "kalla något för konst" där detta knappast varit utgångspunkten. Branschglidningen mellan konst och vetenskap i det här exemplet främjar istället ett naivt bild- och konstseende (det illitterata ögat) som tilltalas av illusion och skickligt hantverk. Här saknar jag en vägledande diskussion i katalogtexterna, av vilka flera annars är intressanta av andra skäl. Se exempelvis "Kroppen, och den anatomiska kroppen" av Torsten Weimarck.

Bland raderna av teckningsskolestudier, illustrationer och andra utforskande upplevelser av kroppen händer emellanåt små "under". En tecknad dödskalle av Erland Cullberg glimmar till och visar i sin enkelhet hur konsten kan fungera.

Stockholm 2005-03-26 © Susanna Slöör

Nationalmuseum | Startsidan för Omkonst