Omkonst - Alf Lindberg, Waldemarsudde

www.omkonst.com:
Att bära fram sin färg
Alf Lindberg, Waldemarsudde 23/4– 26/6, 2005
Text: Leif Mattsson & Susanna Slöör

"Konstnären älskar sina förutsättningar samtidigt som han sörjer. Han vördar det dogmatiska i sin konst samtidigt som han bekämpar det" (Lars Ahlin, "Fromma mord")

Waldemarsudde lyser just nu av Alf Lindbergs (1905-1990) kompromisslösa måleri och berusande färgbehandling. En målare som frammanade sin värld ur ett kaos av omtagningar, infall, raderingar och övermålningar. över hundra bilder ur hela Lindbergs livsverk presenteras, från de tidiga strikta valörmålningarna till de sena närmast smärtsamt sköna färgfanfarerna. Om det är något måleri som lever i ens inre och som aldrig upphör att irritera på ett fascinerande vis så är det Alf Lindbergs. Efter första mötet med hans bilder är man för evigt dömd att omvärdera sin syn på måleriet. Allt ses därefter i ett annat ljus. Även den konst man då trodde sig redan känna, fick flytta på sig ett stycke.

För Lindberg var måleriet förmodligen ett sätt att se och förstå. Hans återkommande uppställningar med kartonger kan visserligen ses som rent formella övningar med färg och form. Men den som endast ser detta går miste om det poetiska värdet. Precis som musiken omfattar mer än endast toner och klanger och den skrivna poesin överskrider sina ordnade ord. För Lindbergs del tycks dessa målningar ha tjänat som redskap att bryta ned vaneseendet. Om han inte kunde göra ett mästerverk av en kartong, kunde han heller inte göra det av en människa. Där var han omutlig: man får ingenting gratis genom målets status och inga medel helgas av sina ändamål.

I hans fall är det också på sin plats att tala om det öppna respektive slutna måleriet. öppenheten innebär att målningen egentligen inte behöver ha någon slutpunkt, men att den väl sprungen ur konstnärens hand befinner sig i ett givande läge. Detta är en vansklig strategi, men passande ett konstnärskap som vet att "perfektionen är fulländningens fiende" (Arne Törnqvist ur katalogen). För dem som nöjer sig med avslutad briljans och perfektion måste Alf Lindbergs målningar framstå som obegripliga eller åtminstone som överkurs. Dessa bilder bjuder på ett betydande motstånd och måste vidarebearbetas av en aktiv betraktare, vars seende är tränat eller åtminstone öppet för nya upptäckter.

Detta kan vara en anledning till att Alf Lindberg tidvis av sin samtid ansågs som svår. Men trots hans obändiga kärlek till bildens formella uppbyggnad (och poetiska möjligheter), finns åtskilliga exempel på mer lättillgängliga verk. Deras självklara skönhet kan säkerligen uppskattas av såväl nytillkommen som en mer krävande publik. Under hela sin konstnärsbana har nämligen Lindberg tilltalat vitt skilda grupper. Ibland har han framställts som "målarnas målare" och det är väl i viss mån sant. Men lika ofta hör man kärleksbetygelser från helt annat håll. Han kan dock sägas ha varit en obotlig filantrop, då han trodde på människan och hennes förmåga att lyfta sitt seende över det vardagliga. Han vände sig respektfullt till den som inte faller pladask för illusionen och förställningen.

Målningarna rör var och en av oss. Hans tilltal är personligt och drabbande men svårt att förmedla i ord. Visst både kan och bör man bryta ned bilderna i sina beståndsdelar för att riktigt förstå dem, men förmodligen når man ändå inte den förmedlade känslan. Lars Ahlin skriver: "En människas hela verklighet får aldrig rum i ett enda nu." Kanske är det samma sak med Alf Lindbergs målningar.

Waldemarsudde| Startsida Omkonst