Vi är inte många där nere. Trots att utställningen blivit så omskriven redan före invigningen. Det ger en rätt tydlig bild av den stora svårigheten att nå fram med den afrikanska konsten och dess kultur till oss nordbor. Det tycks extra svårt här uppe, av någon anledning. Är det vårt Carl Larsson och Sundborn-syndrom som gör det? Och IKEA:s enkelhet med vita och furufärgade möblemang? Är vi sådana, och vad säger det om oss? Se där vad en uställning med afrikanska masker kan få en att fundera över.
      Eller beror det på att vi aldrig varit lika nära Afrika, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse som de övriga europeiska länderna. Och då tänker jag på den koloniala tiden då exempelvis länder som Frankrike, Tyskland, Belgien varit en del av både utsugning och handelsutbyten, politisk inblandning och krig. Men dessa kontakter och den närhet de inneburit har gjort att den afrikanska kontinenten, dess befolkning och deras kulturella uttryck finns som en naturlig del i dessa europeiska länders forskning, konst och handel.

Egungun mask, helmask YORUBA, Nigeria	Sogo Bo mask, marionettmask BAMANA, Mali
Copyright © 2004–2005 Dansmuseet. Foto: Jonas Melin, DIFFUS

Därför är det glädjande att Dansmuseet nu visar sin andra utställning med Afrikanska masker inom loppet av några år. Visserligen hårt vinklad, men också därför synnerligen intressant. Museets samling visar masker som skapats för danser och processioner. En del av närmast karnevalisk karaktär som de från Yoruba i Nigeria och Bamana i Mali, där färgrika tältliknande tygansamlingar av olika ålder bär fram maskkrönet som kan vara ett litet människoporträtt i trä eller ett antilopliknande djurhuvud i det senare fallet.

Det unika med dansmuseets utställning är just inriktningen på hela masken. Alltså inte endast masken som skall dölja dansarens ansikte eller som kröner hans dolda huvud, utan även den dansande kroppens mask. Bland det absolut finaste på utställning är tre stycken helfigurer från Igbo i Nigeria. Dessa är helsydda kroppsmasker i en knolvig, tjocksydd stil. Grundfärgerna är svart, gult och rött med inslag av grönt. Kroppsmasken kröns av en trämask med kritvitt ansikte och svart, i trä, konstfullt utarbetad håruppsättning. Den vita ansiktsmasken, representerar i Igboland, enligt den ambitiösa katalogen, anden av en jungfru. Den dansas av män vid olika ceremonier där dessa försöker likna och även karikera unga kvinnors dansstilar och gester. Man anar här hur gränsöverskridande maskanvändningen kan vara i ett hårt reglerat samhälle. Hur känslor av ambivalens, hur både rå skräck och befriande skratt kan finna uttryck och få utlopp.
    Det är spännande att gå nere i de svala, mörka valven och leva sig in i och fantisera runt maskerna utan att bli skriven på näsan av överdriven övergestaltning och informationshets som fallet blivit med tämligen mediokra resultat på Världskulturmuseet i Göteborg. På Dansmuseets utställning får de uttrycksstarka maskerna tala till oss och utan störningar kommer våra ansikten varandra nära.

Stockholm 2005-06-21 © Kerro Holmberg

Dansmuseet | Omkonsts startsida