Ett visuellt intressant uttryck kan mycket väl vila på en konceptuell grund, men är inte beroende av den. Det visar inte minst Maria Miesenberger i sin aktuella utställning. Hur viktiga är tankarna och begreppen för henne själv?
-Jag för alltid en inombords diskussion som pågår under lång tid. Jag vill att mina val och beslut ska vara väl underbyggda och att det finns en tydlig tanke bakom allt jag gör, förklarar hon.
Processen kan som i fallet med de tvådimensionella spänningsfyllda mönsterbilderna börja med valet av material. Egentligen är det inte scotch brite som de är sammansatta av, utan skurlappar som Miesenberger samlat under inköp i Sverige och utomlands.
-Får jag syn på en ny färg köper jag upp hela lagret. Jag började samla dem för tio år sedan och hade en tanke om att de skulle användas till bilder, men inte till vilka, säger hon.

Under tiden har skurlapparna använts i andra verk. De nu aktuella mönstren är hämtade från sekelskiftets Wien och jugendslingornas stiliserade former från naturen. Den slutliga inspirationen till motiven kommer från synvillor som produceras i hjärnan utan att det finns något visuellt upphov utanför kroppen. Medvetandets inre visuella spel skapar färgupplevelser och flerdimensionella mönster, likt fraktalgeometriska former, som egentligen inte kan återskapas i verkligheten. Bilderna tillhör en egen svit, men har ställts samman med ett antal aluminiumskulpturer. De senare är en del av en fortlöpande gestaltning av hennes syskonbarns uppväxt. Serien handlar den här gången om tonårens brytningstid. Titeln ”Hide & seek”, kurragömmaleken, anspelar på kluvenheten som medföljer.
-Min systerson, som stått modell för skulpturerna, ser på tonårsvis ut som en karikatyr eller seriefigur, med sitt knappnålshuvud, gängliga kropp och för stora fötter och händer, säger Miesenberger.

Under arbetet med avgjutningarna, som gjorts i delar för att undvika en för realistisk avbildning, har exempelvis skostorleken hunnit ändras från figur till figur.
-Jag har medvetet valt att göra kroppen opersonlig och könlös. Det är snarare en varelse än en person man möter, förklarar hon.
Det är den blanka mjukheten hos metallen som intresserat Miesenberger, en känsla som hon förstärkt med hjälp av en nervöst vindlande fingeravstrycksliknande relief. Kombinationen av det kraftfulla visuella uttrycket i bilderna och de massiva skulpturernas undfallande karaktär, blir mycket suggestiv. Ordens och tankens alldeles för enkla uppdelande av verkligheten i motsatser synliggörs uttryckligen.

Stockholm 2005-02-04 © Susanna Slöör

Maria Miesenberger vid två av sina verk på Galleri Lars Bohman. Foto Susanna Slöör

Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida