Det finns en vaghet hos Maria Miesenbergers skulpturer som delvis torde bero på att de är avgjutningar av en verklig kropp. Materialet är aluminium och formen skapad efter en pojkaktig tonåring med utsuddade anletsdrag. En del tillägg har gjort för balansens skull, som förstoringen av händer och fötter - ett grepp som krokitecknaren gärna använder. Den helt naturalistiskt avbildade kroppen blir helt enkelt inte tillräckligt stabil eller distinkt då den ska frysas till en evighetsgest. Det krävs något mer, vilket skulptörer genom historien varit väl medvetna om. Kroppen måste idealiseras i någon riktning. Miesenberger verkar dock delvis vilja utnyttja den här naturalistiska vagheten. Det ger figurerna en oroande och flyktig karaktär, i synnerhet gäller det den stående positionen.

Huruvida Miesenberger "skapar en metafor för tillblivelse; en skildring av jagets kurragömmalek med sig själv och sin omvärld" som den åtföljande presentationen påstår, ligger utanför min bedömning. Att de fingeravtrycksliknande mönster som täcker skulpturerna skulle ställa "frågor om hur man identifierar en individ" är även det ett exempel på den "goddag yxskaft"- retorik som tyvärr alldeles för ofta åtföljer den samtida konsten. Några upprörande associationer till rödfnasiga skurgummehänder och förspilld kvinnokraft väcks knappast heller av mönsterbildernas textila karaktär eller att materialet är scotch brite-plast. De intensiva spegelrepetitiva mönstren är däremot intressanta i sig, i synnerhet då de ställs i konstrast till aluminiumkropparna.

I första utställningsrummet står pojkkroppen något framåtlutad halvt vänd från collaget med händerna skamfyllt skylande ansiktet. I de andra rummen rör sig figuren med ansträngning iväg från det hypnotiskt sugande och färgbländande kvadratiska fälten. Ett suggestivt spel mellan attraherande och repulsiva krafter skapas mellan de två- och tredimensionella elementen. Motsättningar mellan material och uttryck, som flyktigheten hos metallskulpturerna och tyngden i plastbilderna, bidrar tydligt till detta. Maria Miesenbergers utställning klarar sig utmärkt väl utan stöd av modebegrepp som identitet och feminism.

Stockholm 2005-01-20 © Susanna Slöör

"Hide & Seek (standing)" aluminium, 2004
© Maria Miesenberger

"Hide & Seek (crawling)" aluminium, 2004
"Framed Scouringpads (large blue)" 2005
© Maria Miesenberger

Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida