Sven Nilsson t.o.m. 3/12 på Natalia Goldin Gallery

Människans lust att låta sig luras har genom tiderna lockat de med makten över de visuella redskapen att skapa illusoriska effekter och gycklande spektakel. Emellanåt har exempelvis konsten klandrats för att svika sanningen, men oftast har trixandet snarare kittlat och roat. Sven Nilsson bygger vidare på en fin tradition. Gallerirummet har förvandlats till en funktionalistiskt inspirerad trapphall i miniatyr, med trappräcken i järn, ströppelmålat golv, lysknappar som släcks efter ett kort intervall. Hisnande blir känslan när man överst stirrar ned i bråddjupet av våningsplan, för att plötsligt när snålljuset släcks stirra upp mot undersidan av en svävande svan i det djupblå rummet.     Jag minns som barn hur man läste om tillverkningen av klurigheter som periskop, gjorda av kartonger och snedställda speglar, med vars hjälp man kunde se runt hörn. Tekniken som Nilsson använder bygger troligen på att åtminstone två snedställda speglar reflekterar och motreflekterar bilder från de två minimala rummen som byggts upp och spegellänkats samman i galleriet. Lekfullheten och det hängivna utförandet påminner smått om grafikern Eschers lekar med löpande evighetstrappor och möbiusband. Betraktaren fångas i ett hamsterhjul. I Nilssons tappning blir det mest kul, men ett kallt stråk av obehag drar längs ryggraden när man tänker på konstnären som en från ovan manipulerande experimentator.

Stefan Klys t.o.m. 30/11 på Galleri Engström

Kandinsky, kinesiskt tuschmåleri och en nordisk natursyn är några referenser som Stefan Klys använder sig av i sitt möte med skogen. Timmar i naturen med tecknarblocket blir till målartimmar inomhus med teckningen som utgångspunkt. Finns det möjligen något språkliknande eller rentav ett budskap att röja ur nätverket av täta stammar och av lövrasslande grenar som till synes utan slut utbreder sig framför tecknarens ögon? Svaren rinner ur Stefan Klys akvarell- och tuschstinna pensel och formar sig till tysthet med osynliga utropstecken. Färgackordet koncentreras och förenklas. Den rätta grönheten, gråheten och gulheten söks, som bildar en sammansmältning mellan ljus och lokalfärg för så stora områden som möjligt. En kopparärgig grön ton bestämmer tiden på dagen, temperaturen, lukten och årstiden och bildar ett tecken för konstnärens upplevelse av naturens fenomen. Akvarellerna och tuschteckningarna formar sig som belöningar till en universell och allsmäktig natur, för ynnesten att få uppleva solen en kall februaridag.

Stockholm 2005-11-10 © Susanna Slöör

© Sven Nilsson

"Skog" © Stefan Klys