Omkonst - Åke Pallarp, Kajsa och Olle Nymans Kulturstiftelse, Saltsjö-Duvnäs

www.omkonst.com:
Visande utanför tiden
Åke Pallarp, Kajsa och Olle Nymans Kulturstiftelse, Saltsjö-Duvnäs 11/5 – 2/10 2005
Text: Susanna Slöör

"Konstverk kommer till på ateljéerna. Men inte konstriktningar – de uppstår alltid utanför." (Ulf Linde)

Åke Pallarp (f.1933) tillhör den tämligen sällsynta och intressanta skara konstnärer som man skulle kunna kalla vandrare. Utsiktspunkten ändras, problemställningen förnyas och lösningarna varierar. Intresset för att använda och integrera ord och tecken samt enkla symboler kan förleda en ut i olika konstriktningars mallade tolkningar. Att han, bördig från Norrland, skulle vara en popkonstnär förankrad i folkkonsten (!?) av den anledningen att exempelvis surströmmingsburkens röda varg emellanåt förekommer i bilderna får nog tillskrivas den då aktuella samtidens vindflöjlar. Det är snarare påfallande hur tidlös och ständigt aktuell Pallarp är. På utställningen i Olle Nymans gamla ateljé visas verk daterade mellan 1956 och 2005 som svårligen låter sig kronologiskt ordnas. Vandraren återknyter bekantskapen med 1960-talets "Porträtt av konstnären som varg" i "Vargskalle" från 1996.

Grundfärgerna rött, gult och blått lånar sig gärna till intensiva nästan lite aggressiva ackord. Mondrian tämjde färgkomponenterna som inordnade fält i svart/vita rutmönster. Pallarp stämmer ackordet genom att säkert storleks- och formvariera de olika medlemmarna av den här utvalda trikoloren.
I målningen "Milancenter från Hörnefors" leker Pallarp med konstens "stilar" och uppför en konstruerad dans mellan fotboll och spelare. Huvud, arm, fötter och boll beskrivs som blåa små rutor, vilka reagerar mot den gula bakgrunden. Den intensiva rörelsen väcks och fortplantas som efterbilder i ögat. De röda och kallgula rutorna försätter sedan hjälpande spelaren i en tvärvändande och bollkickande vridning. Tidlös poesi för fotbollsälskare och målare daterad 1996.
Pallarps blandande av bildelement såsom signaturens ingående Å och P, kraftigt stiliserade figurer och färdiga symboler uppfattar inte jag som om måleriet endast skulle kunna tolkas som språk och läsas. Pallarps reducerade bilduttryck gör det istället uppenbart att bilden inte förmår att entydigt beskriva sekventiella och allmänna fenomen. Omärkligt utan förvarning förändras istället det förenklade tecknet i relation till sin miljö och upplevelsen visar sig. För den som vill.

Omkonsts startsida