Skotska Susan Philipsz ägnar sig kompromisslöst åt det avskalade och enkla. Klas Anshelms magnifika konsthall är nämligen helt rensad på innehåll (sånär som på de obligatoriska brandsläckarna i varje hörn). Kvar finns tomheten och Susan Philipsz a cappella-stämma. Det som är tomt behöver inte vara urholkat på betydelse eller mening. Tomheten kan också ha en egenskap av upplevd närvaro av någon, något eller en känsla. Som ett par tomma skor kan framkalla tanken på personen som brukar gå i dem.

Det rationella utställningsrummets vita väggar och det grova trägolvet visar sig i ett slags skön kombination av lågmäldhet och kraftfullhet. Som besökare är man naturligtvis mer utelämnad. Det går inte att gömma sig i något mörkt hörn, inte heller i den stora folkmassan eller i konstverkets "absoluta sanning". Ingenting av detta finns nämligen på denna utställning. Istället måste man våga möta situationen och lita till sin egen perceptionsförmåga. Detta frambringar i gengäld mer utrymme för det egna jaget, tankarna och minnet – det kollektiva såväl som det subjektiva.
   Och det är precis vad Philipsz vill skapa, hennes intresse ligger i det avskalade och i ljudets förmåga att skapa emotionella och psykologiska territorier. Konstnären lockar med sin stämma fram landskapet där det kollektiva och subjektiva minnet drabbar samman. Musiken har kapacitet att fånga och skapa temporära förflyttningar till ett annat här och nu.

Är det en intressant utställning då? Svaret blir ett uttryckligt nej. Hennes höga ambitioner går helt enkelt inte att genomföra i utställningsform utan förtydliganden. Resultatet blir därför tunt och svältfött. Susan Philipsz har siktat och gallrat och kommit ner till hjärtat av det avskalade, för att sedan sprida sin stämma i sakral stil ut i lokalen. Det blir precis så tröttsamt som man kan tänka sig. Tveksam är också hennes bedrift att låta som nyproducerad keltisk musik i Enya-anda.
   Att jag sedan hittar en gammal bortglömd kärlek i Klas Anshelm och hans fantastiska byggnad är inte Philipsz förtjänst. Sveriges vackraste konsthall finns odiskutabelt i Malmö.

Till sist en liten aspekt: När samtidskonsten av flera betraktas med misstänksamhet eller i värsta fall med likgiltighet, så kan jag tycka att det kanske inte är rätt tillfälle av en kommunal konsthall att visa prov på sina otydliga intentioner. Det handlar inte om att anpassa sig till folket, men när en utställning visar prov på en sådan tristess och elitism har man kanske tagit ett steg i fel riktning.

Malmö 2005-05-18 © Nicolas Hansson

Malmö Konsthall | Omkonsts startsida