Omkonst - Mari Rantanen, Millesgården

www.omkonst.com:
Färgens amnesti
Mari Rantanen, "Svenska bilder", Millesgården 29/1 - 28/3 2005
Text: Leif Mattsson

På Millesgården visar Mari Rantanen (f. 1956) ett generöst urval verk från sent 1990-tal och framåt. Utställningshallens öppna atmosfär och Rantanens färgstarka målningar bildar en ovanligt lyckad symbios.

Fenomenet med färgernas omslutande och rumsliga verkan är svårt att beskriva med alldagliga termer. Man hamnar ofelbart i inexakta definitioner och resonemang, mycket beroende på färgernas inneboende "overklighet". I Mari Rantanens fall blir det uppenbart att färgernas filtrerande av ljuset och återkastande av vissa utvalda våglängder snarast leder tankarna till något immateriellt; något som inte "existerar" men som vi ändå uppfattar med våra ögon. Kanske kan färgernas verkan snarast liknas vid ett tillstånd.

För Rantanen är detta tillstånd en grundförutsättning, då hon inte använder färgens föremålsbeskrivande förmåga utan dess potential som ljusverkare. Hennes färger tycks ofta ligga något framför verken, svävande i luften som ett skimmer. Denna ickekroppsliga verkan blir tydligare allt eftersom Rantanen renodlar sin palett och samtidigt fragmenterar sina färgytor. I de sena verken där inspirationen från Indien är påtaglig i de återkommande tempelformerna, har färgen delats upp i smala spektralfärgade linjer och intrikata mönsterformer. Rantanen har ofta visat intresse för mönsterverkan, men i serien "The Unbearable Lightness of Being" driver hon färgen ytterligare. Ljuset blir här verkligen "unbearable", som en flimrande minnesbild av ett intensivt och exotiskt ljusfenomen.

På utställningen ges även tillfällen att följa hur Mari Rantanen under sina tiotal år i Sverige gradvis förändrat och renodlat sin syn på färgens möjligheter. I verken från slutet på 1990-talet finns en viss orenhet och en mer jordig karaktär. Detta ger bilderna en komplicerad struktur med stark materiell verkan. I "According to Who" från 1998 är resultatet närmast hypnotiskt. Genom att kontrastera relativt rena ytor mot svårtydbara, stimuleras hjärnans tolkningslust och en njutbar "hypnos" uppstår. Men redan i verken från tidigt 2000-tal med stiliserade tunnelbanekartor och husritningar är förhöjandet av färgen tydlig. Renodlingen tilltar och vid hennes förra utställning i Stockholm på Andréhn-Schiptjenko (2002), når färgen ett slags syntetiskt klimax. Det som tydliggörs i den nu aktuella utställningen på Millesgården är att Rantanen inte nöjer sig med detta. Hon önskar nu ge färgen amnesti från sin historia och vidareutveckla dess autonoma dynamik och inneboende poetiska kraft.

Millesgården| Omkonsts startsida