När man bearbetar fotografier med hjälp av datorn finns det en funktion där man ställer "tröskelvärdet". Den omvandlar informationen till en hård grafisk konstrastbild i endast svart och vitt. Det kan vara rätt spännande att se hur motivet gradvis förändras om man väljer att låta fler eller färre punkter ur bildens verkliga mellanregister omvandlas till antingen svart eller vitt. Ögat låter sig tillfälligt luras att inte se den mekaniska hanteringens strama logik. Men den finns där, och kan i datorn inte sättas ur spel. Därtill krävs en mänsklig hand och ett samarbetande öga, som tillsammans förmår att bortse från den bestämda följdordningen.
     Lennart Rodhes närmast mytomspunna målarlogik bottnar kanske just i att den inte går att finna. Det ger inte minst den aktuella minnesutställningen på återinvigda Thielska Galleriet en fingervisning om.

I ett av de mellersta rummen hänger tuschteckningar, där handen smekt fram mörker och bevarat ljus på detta mänskligt irrationella eller överrationella vis. De ljusaste partierna i motivets lövverk kan likväl vara mörka, precis som efterbilden i det bländade ögat. Ett mörkt hustak kan vara utsparat i papprets vita, för att vittna om solstrålarnas lekfulla tillvaro.
     Här finns hela seendeprocessen gestaltad från ljusets första träff på näthinnan till fysiologiska reaktioner och samtidig inre upplevelse. En situation förmedlas som är så komplex att regler och svart/vit logik görs överflödiga. De ersätts istället av igenkännandets och uppenbarandets intuitivt förmedlade följd. En inre skapelse uppstår som omärkligt lockar oss att återbruka minnen av doften, värmen och lövverkets rasslande sång.

"Hommage à U.L. " 1964 © Lennart Rodhe	"Teckning från Flivik " sent 60-tal © Lennart Rodhe

Ljuset, men även formen, underkastas målarens sammanflätning av yttre och inre erfarenheter. Den "bästa delen av minnet" är förlagd utanför jaget, i en kraftig vindstöt eller i lukten av vinterns första brasa, som Marcel Proust skriver*. Därav bristen på förutbestämd ordning; regeln kan endast användas i samspråk med det oväntade eller det glömda. I sitt måleri ger Rodhe otaliga exempel på de emellanåt motstridiga aspekter och ingivelser som en enkel regel kan ge upphov till. Yta leker med yta, för att i nästa stund blotta ett tydligt beskrivet rum med dess former. Eller snarare så pågår spelet samtidigt och bilden är växelvis både rum och yta, enligt en närmast musikalisk och rytmiskt pulserande rörelse. Det uppstår ett utrymme mellan bilden och dess efterbilder, som inte låter sig fullständigt fixeras.

Den lågmälda och vackert avspända presentationen på Thielska lyfter fram och understryker det naturlyriska draget hos Rodhe. En viktig aspekt som kan överröstas om betraktaren låser sig vid ett alltför historiserande och formalistiskt inriktat tänkande.

Stockholm 2005-06-14 © Susanna Slöör

*Marcel Proust, "I skuggan av unga flickor i blom" ur På spaning efter den tid som flytt (fr. orig. 1918; 1993, Stockholm, pocketupplaga) s 244.

Thielska Galleriet | Omkonsts startsida