Kommer ni ihåg Kommittén av Ernst Billgren? En ganska krystad och tröttsam roman om konstvärlden och dess mekanismer. Nu görs det ett nytt försök att sätta tänderna i konstvärlden, denna gång är det Lars Vilks och Martin Schibli som är ciceroner. De har levererat ett omsorgsfullt och genomgripande arbete i konstsociologisk anda. "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" är inget mindre än ett litet mästerverk som bryter ner konstvärlden i små bitar. Alla delar granskas och dryftas under de båda herrarnas skarpa och lätt ironiserande lupp. Det vrids, vänds och knådas och det är spetsfundigt. Med precision och välbalanserad retorik plockar de effektivt och underhållande isär konstvärlden.
      En hierarkisk och ganska ytlig värld träder fram med en samling förutsägbara sociala mekanismer. Det finns gott om karaktärer, roller och konventioner som är i allra högsta grad intressanta i ett psykosocialt perspektiv. Token, tyrannen, geniet och andra särlingar samsas i ett litet stamsamhälle med egna riter och beteendemönster.

Den höga underhållningsfaktorn består i hur författarna gång på gång lyckas med att sätta fingret på vad alla i konstvärlden innerst inne egentligen tycker och tänker. Vilks och Schibli skär inte igenom löken för att komma åt innandömet, istället skalas den bit för bit för att komma åt innanmätet. Detta gör att verket håller en dieselmotors jämna och arbetsamma gång och går i mål genom ett träget arbete och en raffinerad humor. Om man vill vara stor i orden har den här boken en hel del gemensamt med Pierre Bourdieus "Konstens regler".

Visst kan man se boken som ett antal teoretiska körlektioner i konst. Men det är egentligen ingen handbok i reell mening, även om den har ett sådant retoriskt användande av språket och själva dispositionen. Och det är naturligtvis inte meningen heller, det handlar snarare om att undersöka en schizofren och vilsen patient. Bakom orden och den lite torra kärleksfulla stämningen finns känslan av att någonting inte är helt som det ska. Att lägga sin hand på konstvärlden innebär också att man drar med sig hela resultatet och konsekvenserna av vårt postmoderna och postindustriella samhälle.
     Att få hela konstvärlden konkretiserad och avklädd på detta sätt för naturligtvis också med sig tankar om konsten. Har den fortfarande en värdefull uppgift? Vad ska den formulera? Hur ska den stå emot samhällets ständiga påtryckningar och krav på normalisering och homogenisering? Hur ska konsten förmå att fortsätta uppfinna nya störningar och avvikelser? Vad kommer konstens roll att vara i ett längre perspektiv? Jag saknar lite kreativa gissningar och yttranden om framtiden.
      Ytterligare invändningar är att det då och då förekommer små undertoner av bitterhet, vilket i sig är en onödig belastning i ett i övrigt klanderfritt verk.

Kommer ni ihåg Gunnar Ekelöf? Bra. Han lär en gång ha skrivit att "det är inte konstverket man gör, det är sig själv." Inget är mer passande än just detta när det gäller utgångspunkten för denna utmärkta handbok.

Malmö 2005-09-13 © Nicolas Hansson