"Stega" kallas sviten om elva målningar som utställningen innehåller. Arbetet med dessa har tagit fyra år. Presentationen är anslående, där arrangören och konstnären skapat en närmast självklar förening mellan verk och rum. Målningarna hänger sida vid sida mellan pelarna som håller upp det åldrade fabriksskelettet. Rummet är mörklagt och målningarna upplysta. Man förvirras lätt att tro att detta ljus kommer inifrån eller bakifrån som om de vore målade på glas.
Illusionen av inifrån belyst glas fungerar dessutom som en utmärkt nyckel att öppna dörren till Samuelssons egenartade målarvärld. Det är en värld som bygger på estetiska och måleriska "lustmord" enligt honom själv. Måleriets konventioner och formrytteri utmanas systematiskt. Likt Roy Lichtensteins formaliserade drift med de abstrakta expressionisternas känsliga penseldrag plockar Samuelsson sönder föreställningen om måleriets sublima och förfinande värden. I nästa andetag återupprättar han dem igen med andra medel. Serieteckningens stiliserade värld återskapas med hjälp av ett intrikat utnyttjande av färgens texturskapande egenskaper. De minutiöst utförda oregelbundenheterna i raster och skuggningar vittnar om handens överlägsenhet gentemot maskinen. Precis som en diskjockey litar till handens mixning av vinylen före tangentbordets.
Känslan av genomlyst glas bekräftar inflytandet som Marcel Duchamp haft på Samuelsson. Erfarenheterna fick han som medhjälpare till Ulf Linde under den senaste rekonstruktionen av "Bruden avklädd naken av sina ungkarlar, till och med". Det stora glaset står nu tyvärr, mig veterligen, och samlar damm i Moderna Museets källare. Omsorgen om varje färgnyans och blytråds sträckning som vilade över detta arbete åtföljer Samuelsson på hans egen resa. Jag fascineras särkilt av hans noggranna och tillitsfulla följande av kartläsarens instruktioner utan karta, där sökandet i sig blir till en poetisk handling.
Själv tror jag på slumpens förmåga att skapa poesi och en förhöjning av verkligheten. Kvällen före vernissagen återsåg jag Tarkovskijs "Stalker". Vägvisaren (stalker) leder professorn och författaren till Zonen där alla våra önskningar kan uppfyllas. Resenärerna färdas med en järnvägsdressin som skulle ha passat väl på Samuelssons självupplösande räls. Vägvisaren som leder sällskapet är ändå den osäkraste av dem och formulerar under varje resa endast en återkommande önskan - att komma hem.
Citatet i ingressen är hämtat ur Henrik Samuelsson bok "Stega: paranoiskt pussel" som ges ut som en del av utställningen på Färgfabriken. Den har formen av ett överhettat inre samtal mellan målaren och hans sekundanter. Samuelssons snillrika ordsallad formar sig till lustfyllda litanior om konstlivets villkor. Man gör klokt i att inte se texten som Samuelssons egna funderingar utan som fiktion. Den fungerar utmärkt som en fiskdamm att fånga egna bryderier i. Man kan blint gå in i texten och sätta ner pekfingret och läsa.
Stockholm 2005-03-02 © Susanna Slöör
|
