”Flickan och rosen” är titeln på en ny svit målningar av Ann Blom. Flickans kortklippta frisyr och praktiska klänning tidsbestämmer henne ett antal decennier tillbaka. Hon står där med lite lätt skelande blick, som är märkvärdigt uttryckslös. Det är Ann, som barn förstår man. Benen och underdelen av kroppen täcks av en stor ros. Det är Ann Blom som visar sig som en symbol för sig själv. Figurationen blir ett namn. Betydelsen eller innebörden vänder tillbaka och äter upp sig själv, likt en självuppslukande orm. ”Det betyder ingenting”, är Ann Bloms eget svar på olika tolkningsförslag. Hennes namnmystik lär avslöja det betraktaren själv är beredd att tillföra. Flickgestalten kan vara ett rent grafiskt element och blicken utan betydelse, vilket antyds i en av bilderna där ansiktet är hastigt övertäckt med några penseldrag. Samtidigt bidrar den envetna repetitionen av motivet till att betraktaren avkrävs ett gensvar.

Karin Eklöf t.o.m. 4/10 på Galleri Svenska Bilder

Vertigo, fallandesjuka eller svindel påminner om det mikrosekundsnabba tillstånd då man drabbas av en insikt, förälskelse eller - ett konstverk. Man skulle kunna beskriva det som ett övergångsskede, en initiation. Som konstnär kan man ägna ett liv åt att uppsöka och återfinna denna djupt meningsfulla punkt i tillvaron. I Karin Eklöfs skildringar av stadslandskap återkommer hon till en utsiktspunkt, troligen från ateljén, där hon har utsikt över Slussen, med Gamla Stan och tunnelbanebroar i bakgrunden. Med ett snett uppifrånperspektiv förstärker hon de inneboende zick-zackande diagonalerna som motivet bär på, vilket skapar en lätt svindlande känsla. Återupprepningen av motivet sett i olika väder och olika tidpunkter påminner om jakten efter insiktens ”vertigo”, det förlösande ögonblick då tillvaron förklarar sig. Som målare vet man att just bristen på ny information och upprepning är ett verksamt medel för att nå dessa nya skikt i varat.

Karin Granqvist och Max Book t.o.m 4/10
på Galleri Engström

Den milda septembersolen slår in i galleriets rum och griper effektfullt tag i Karin Granqvists musikaliskt ordnade penseldrag. De färgmättade resterna efter hennes framfart fortsätter sin evighetslek mot den rena dukytan. I de aktuella målningarna släpper Karin Granqvist fram mer barocka eller sirligt ornamentala tongångar. Glimtvis antar penselskriften formen av en böljande uppsättning av sidenglänsande tyg. Men snabbt växlar den åter till att likt musiken frammana ett känslomättat nästan teatralt utrop. Det höga färgackordet av röda, turkosblå och ilsket gula toner, de senare visserligen hårt trängda av varandra, förmår hon fortsätta att vinna kraft ur och utveckla.

Stockholm 2005-09-24 © Susanna Slöör

"Flickan och rosen" © Ann Blom

"Slussen, dimma" © Karin Eklöf

"Utan titel" © Karin Granqvist