I den nygjorda konsthallen som tidigare var kostall finns många av nordens främsta verk på plats, och åtföljs helt logiskt av en hög standardnivå på det mesta, med få eller inga djupdykningar. Det är svårt att misslyckas med sådana utställningar. De tenderar att bli sevärda hur man än gör. Men jag tycker mig ändå se att man har ansträngt sig att söka efter en sensibilitet som förenar verken. Visst är det brokigt och vid en hastig blick liknar det nästan en torghandel av multiplar, men utställningens sortiment har en inneboende kärna som känns gedigen. Riktigt bra skulptur är den som utforskar rummet, men många verk i utställningen tillåts inte fullt ut göra det, då alltför många samsas på en relativt liten yta.

Men det är här vid invigningen, trots att det är proppfullt med folk överallt, som jag kommer på en egen definition av skulptur som fungerar för mig. Skulptur hotar eller sätter existensen på spel, den utmanar på ett sätt som inget tvådimensionellt kan göra. Det handlar snarare om gestaltning och sinnlighet än fysisk styrka.
    Sinnligheten ligger i hur konstverket är förbundet med jordytan (eller golvet om man ska vara mindre dramatisk). Ordet jag söker efter är tyngdkraft. Sedan spelar det ingen roll om det är Pål Svenssons diabasverk, "Enhet" 1999, som verkligen är förbundet med marken eller om man har ett mosaikhuvud av en björn (Ernst Billgren "Åsikter om andras tankar", 1990) hängandes ut från väggen. Tyngdkraften är där.

"Borstar", © Bård Breivik, 1980-81	Utomhusvy från Stina Ekmans installation "Gitter" Foto: Nicolas Hansson

Som jag nämnde tidigare finns ett par mer eller mindre givna verk på plats som t.ex. "Hide & seek" av Maria Miesenberger. Hennes skingrade och introverta aluminiumvarelser har en stark inbördes relation till varandra. Lek eller ritual? Otäckt eller skojigt? Ett annat välbekant verk är "utan titel (sirener)" av Ebba Matz. En korsning av blomma och äldre gramofontrattar huserar som brukligt i klunga intill en hörna. Men hur vore det om man spred ut dem i lokalen istället? Jag har aldrig sett dem separerade från varandra, det kanske kunde frambringa en annorlunda känsla.
    Roligt också att se en "gammal" Clay Ketter från 1997 där man så tydligt kan se utvecklingen från det tredimensionella till dags dato och det mer säregna och formalistiska "planritningar". Clay Ketter är en sådan konstnär som kan förmedla en tro på formens absoluta kraft. Det är genialt och harmoniskt, så enkelt och så spänstigt.

Mycket är som sagt en översikt över den nordiska skulpturen sen 1980 och framåt, men här finns lite färska verk också. Isländska Katrin Sigurdardottir har skapat ett horisontellt tittskåp i storformat. Man stoppar in huvudet underifrån i vad som ser ut att vara ett landskap med bergstoppar bland moln. På Wanås har man fiffigt inkapslat verket vilket även bidrar till ett lätt klaustrofobiskt överraskningsmoment.

"High Plane, 3", © Katrin Sigurdardottir, 2004 Foto: Courtesy The Renaissance Society at The University of Chicago, USA

Ett par verk känns lite inburade, de hade mått väl av att vistas i parken, det blir nästan djurpark för konstverk, jag tänker främst på Truls Melins fina inkapslade flygplan "Aspirant" (1999) och Ulrik Samuelssons badkar "Objekt" (1999).
    Ska man gnälla lite mer kan man tycka att det för lite samspel mellan verken. Enligt min mening ska man dra fördel av en sådan situation där burdusa utomhusverk samsas med mer uppenbara inomhusskulpturer, och få till spännande interaktioner, irritationsmoment eller lek med proportioner.

Det är sammantaget en intensiv och tilltalande utställning som visar på mycket variationer i gestaltande, liv och kraft.
    Det finns ett undantag. Jag förstår helt enkelt inte meningen med "Modul Skulptur" (1990). Steril geometri har jag aldrig förstått mig på och kommer heller aldrig att göra det. Det finns ingen tyngdkraft i verket, det är inte ens formalistiskt, Det gör inga rumsliga anspråk, det stör inte,… det är bara i vägen. Fungerar med förbehåll i anslutning till en fontän utanför ett trist landstingshus men inte bland skulpturala hermeliner på Wanås.

Malmö 2005-06-04 © Nicolas Hansson

Stiftelsen Wanås| Omkonsts startsida