Mike Bode & Staffan Schmidt, Arbetarrörelsens arkiv/ Archives of the Swedish Labour Movement , 2004, still		Maria Hedlund, HALF WAY, 2003, foto/photo

Hjärtat i utställningen är det centralt placerade verket av Mike Bode och Staffan Schmidt som låtit flytta ut en del av arbetarrörelsens arkiv i utställningsrummet. I denna ingår också personal från det befintliga arkivet med lånedisk och tillhörande attribut. De bruna arkivkartongerna uppställda på hyllor i sektioner skapar en entusiasmerande och direkt visuell effekt som med sin attraktion framkallar en lättillgänglighet.

Tar man sedan ytterligare steg in bland hyllorna finner man själva skattkammaren. Här finns unika dokument om idén och drivkraften bakom socialdemokratin. Idéer om kollektivet, hygien, lagstadgad semester, kvinnorörelsens utveckling och mycket annat som är embryot till det samhälle och värderingar vi har idag. När man stiger in i de gångna århundradenas kluvna framtidsoptimism, med slitet och visionerna för en bättre och gemensam tillvaro, är det svårt att inte bli berörd. Det är fascinerande protokoll och uppgifter som vittnar om vad man egentligen ville uppnå och strävade efter.
Dessa föresatser får stå i kontrast till dagens socialdemokrati, som i synnerhet i Malmö är ett ambivalent fenomen. Det som står för välfärd och framtidstro står också för det vulgära och en burdust svullen attityd. Det är också mot bakgrunden av dagens sorgliga politiska klimat som man säkert blir extra berörd av att ta del av arkivets dokument

I anslutning till arkivet finns också en video av Schmidt och Bode om HSB:s dåvarande starke man Jonny örbäck (visionären bakom Turning Torso). Han framträder i en bättre dager än den förekommande bilden av en ärelysten entreprenör. Videon om örbäck förbinder också konstnärernas resonemang om att det finns en axel från Turning Torso mot öster där Malmös mindre prioriterade och bortglömda områden får stå för det gamla och det fula (gammal omodern modernism och invandrartäta områden). Det kan liknas vid en tidsresa där ju mer österut man kommer desto mer bakåt i tiden går man.
Helheten i Bodes och Schmidts exposé väcker också frågor om aktuell problematik. Vilka utsikter har egentligen det allmänna rummet idag? Hur är det gemensamma representerat när det gäller beslut och byggande som får stora konsekvenser för lång tid framåt?
En rolig detalj i sammanhanget är det usla porträttet på Olof Palme som hänger bakom lånedisken. Palme är porträtterad med en nästan religiös ton samtidigt som han återges som en pregnant solbränd lokalpolitiker i glansig kavaj och buskiga ögonbryn.

Sysselsättningen mellan det privata och det offentliga tycks vara Katya Sanders käpphäst, och hon gör det så bra gång på gång. I "Exterior City" flackar vi genom Malmö och Wien och provar oss fram och nyttjar det offentliga rummets möjligheter till aktivitet. Den här filmen har kvaliteter över det normala i videokonstsammanhang. Bild, text och tal har var för sig en inneboende styrka och kompletterar varandra i olika dimensioner. Här uppfinner man en mening mellan alla dessa tre i samspråk med varandra.
Det finns mer som är värt att nämna, som till exempel Maria Hedlunds "Hemma hos mig" från 1997. Stora formalistiska fotografier i närbild visar vardagsföremål som standardiserade strömbrytare och IKEA beslag. Här finns aptitlighet i det luggslitna och lite lätt tärda som skitar ner det sparsmakade och de rena ytorna. Det är enkla fotografier med mycket närvaro.

Utställningen har relevans och bär på ett betydande incitament och intentioner men utmärks dessvärre av vimsighet och otydlighet. Man har tillverkat blurriga frågeställningar som man inte har gett sig tid till att undersöka. Samtidskonstens undersökande blir tyvärr alltför ofta ytligt där man vaskar runt i ett brett perspektiv istället för att våga ge sig in på djupt vatten och chansa och utsätta sig. Undersökande projekt inom samtidskonstens utåtriktade verksamhet har alltför ofta en tendens att förbli trygga och vaga i sina resultat.
Här presenteras ett spektra av intressanta företeelser men som saknar i viss mån reell uppbackning av nuet och morgondagen. Varför hände allt detta, och varför blev det som det blev? Istället blir det musealt och faller därmed på det alltför nostalgiska förhållningssättet.

Om det här är den sista stora utställningen på Rooseum så går man ändå ner med flaggan nästan i topp, men det är först och främst parhästarna Staffan Schmidt och Mike Bodes förtjänst och Katya Sanders film. Det andra spretar lite väl mycket i jakten på politisk och konstnärlig legitimitet.

Malmö 2005-03-09 © Nicolas Hansson