 |
| Grotte Préhistorique de Rouffignac |
S.t Astier 17.07.05
Vi är några intresserade som en tidig molnfri morgon letat oss ut till en grotta, några kilometer söder om Rouffignac, en stad i sydvästra Frankrike, som innehåller förhistoriska teckningar från äldre stenåldern.
För att kunna visa dessa, djupt belägna, har anlagts en underjordisk järnväg, med elektriskt drivna vagnset. Med biljetter och guide bänkar sig den lilla skaran i de öppna vagnarna, som strax rasslar igång, becksvart, svalt. Under den kolsvarta lite skramliga färden i bergets inre berättar vår guide om grottsystemet och tiden då dessa teckningar utfördes. Vid ett antal platser längs rutten stannar vagnarna och strålkastare tänds. I sidoljusets sken kan vi skönja tecken på bergväggen, spår från björnar som slipat sina klor. Längre fram skålformade platser där de under tidigare perioder gått i ide, ett slags reden.
Höjden i grottsystemet varierar, det förgrenar sig åt olika håll även i höjd och djupled. Strax innan vi når målet för vår lilla resa, kan jag vid ett upplyst tillfälle konstatera att det är väldigt lågt i tak vid sidan av det utgrävda spåret, inte mer än drygt en meter.
Vi upplyses om att själva grottan varit känd för ortsbefolkningen under århundraden och det ansetts som en utmaning att krypa långt in, markera bravaden med sina initialer, graffiti. Med tanke på den låga höjd grottsystemet har på vissa avsnitt och det långa avståndet till ytan tycker jag det verkar vara ett vågat uppdrag. Det sägs att somliga efter utförd bedrift inte hittat ut igen.
Vid vårt slutmål skymtar initialer i taket från gångna tider, guiden vrider sökarljuset ut över salen.
Plötsligt, överrumplande i lyktans sken en mängd djur: hästar, renar och mammutar, i taket och på väggarna. Första mötet är lite chockartat. Tecknade i varierande storlekar, med olika skikt över och inuti varandra. Bergväggens ojämnheter har utnyttjats för att bygga volym. Släpljuset skapar en tredimensionell effekt. De känns otroligt fräscha ett absolut presens, som nyss gjorda teckningar i kol, gripande. Det chockartade är att avståndet mellan nuet och det förflutna känns upphävd.
Djuren förnims underbart levande och naturliga med en vacker känsla för rörelse, en linje med auktoritet och spänst.
Utförda av någon eller några som måste ha tränat. Det krävs övning för att uppnå ett sånt resultat.
Tyder de varierande storlekarna, i olika skikt över varandra, på att man återkommit till grottan i olika omgångar? Eller är det ett estetiskt ställningstagande?
En fascinerande tanke, att det för femton eller tjugotusen år sedan fanns en eller flera som lärt sig teckna. Hur såg den samhällsorganisation ut som reserverade ett par platser vid matbordet för de som övade för en slik sysselsättning?
Lära sig teckna kan ske med enkla medel, stift eller kol. Det kräver övning och viss uthållighet, kanske också inflytande och jämförelse från samtida och föregångare.
Man studerar, försöker med penna i handen återge vad man ser, frambringa ett resultat som liknar verkligheten och i viss mån ens studiekamraters. Att teckna modell utförs ofta i kollektiv, under utbildning t.ex.
Det är en inlärningsprocess som kan vara både krävande och smärtsam, där egot ibland misströstar inför svårigheten att nå överensstämmelse mellan modellen och de streck man åstadkommit. Av egen erfarenhet vet jag att det tarvar mer än ett försök att få modellen kännas stående och få arkets vita yta att vidga sig till ett rum. Hur förlösande det kan vara när så sker.
Tecknade man modell?
Hur förkovrade man sig, övade man, diskuterades och gjordes jämförelser, var det flera som höll på, fanns det föregångare? Kunde de som själva inte tecknade känna igen vad de såg, fick man kritik?
Fanns formen?
Jag försöker föreställa mig situationen, inga koder etablerade, man försökte återge det man hade för ögonen.
Man bör ha tränat, utanför grottan, det verkar lite opraktiskt att hålla på där nere i mörkret med lite brinnande djurfett som enda ljuskälla. Man måste rimligtvis ha gjort en massa misstag.
De teckningar vi förundrades över där nere i skenet av det elektriska ljuset bör ha varit ett slags krön på deras kunnande.
En helt annan fråga är varför man gjorde sina teckningar.
Kan ett skäl till varför de är utförda så långt inne i berget vara att det är bästa platsen för deras bevarande? Kan permanens ha varit en av bevekelsegrunderna för tillkomsten av dessa bilder?
Eftersom mina kunskaper i franska är begränsade och jag inte förstår allt vad guiden berättar, har min fantasi fört mig till inre rum där frågor hopat sig.
Efter en stund släcks det artificiella ljuset och vi återvänder till det lilla elektriska tåget som tar oss lätt rasslande i mörkret och svalkan, tillbaka till ytan, starkt solsken och pustande värme.
Stockholm 2005-09-13 © Kjell Strandqvist
Grotte de Rouffignac | Omkonsts startsida
|
