Magasin 3 visar grupputställningen "Here comes the sun" under hösten, en internationell stjärnparad av konstnärer och curatorer. Den samlande idén är att verken kretsar kring begrepp som tid, rum, rörelse och hastighet, med solen som nav. Utställningen är sammanställd av Daniel Birnbaum, Rosa Martínez, Jérôme Sans och Sarit Shapira.

Tacita Dean, Diamond Ring, 2002, Courtesy Magasin 3 Stockholm Konsthall. Foto Mattias Givell	Olafur Eliasson, Suncity model, 2005 Courtesy Magasin 3 Stockholm Konsthall Foto Omkonst,

"Vem vill för övrigt sätta en gräns för människans skarpsinne? Vem vill hävda att vi redan känner till allt som kan uppfattas av världen?" De retoriska frågorna ställs av Galileo Galilei i hans kopernikanska brev. Där lade han fram sin argumentation för den kätterska heliocentriska kosmologin som hävdar att det är jorden som snurrar runt solen och inte tvärtom.
      Med Galilei och hans likar inleddes det som kallas den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet. Stridsfrågan illustrerades med hjälp av den heliga skriften och både Galilei och motståndarna hävdade att bibelavsnittet (Josua 10:12-13), där Gud förlängde dagen genom att hålla solen stilla, bevisade respektive ståndpunkt. Tro och vetande separerades till det senares förmån. Ordnandet av tillvaron har därefter blivit alltmer svårgripbart och abstrakt (inte minst för blotta ögat), ju effektivare teorier, metoder och teknologier som funnits till hands.

Tobias Rehberger, 7 ends of the world, 2003, Courtesy Magasin 3 Stockholm Konsthall, foto Mattias Givell

Konstens förhållande till vetenskapen idag är ambivalent, där vanligen givandet och tagandet sinsemellan uppfattas som en drivkraft för bådadera. Personligen föredrar jag den nyttobefriade leken framför de alltför pretentiösa anspråken att förklara verkligheten eller samtiden genom konsten. Kanske kommer detta leklynne allra bäst till uttryck i Tobias Rehbergers ljusspel, där olikfärgade glasbubblor försedda med glödlampor hänger i klasar från taken i ett av rummen. De olika grupperna styrs digitalt av ljusförhållande på olika utvalda platser runt om i världen i realtid. Man skulle kunna tro att verket ger en uppfattning om eller en möjlig inblick i en större verklighet, än den som närmast fysiskt omfattar en, men platserna verkar så personligt eller "meningslöst" utvalda (som en nedlagd restaurang i Kyoto) att den upplevelsen uteblir. Då processen är i realtid ska man inte heller förvänta sig att man hinner uppfatta någon förändring av ljussättningen under ett normalt konsthallsbesök.

En plattityd som att tiden tar tid, ger även andra verk uttryck för och idén roar kanske mer än resultatet. Vi får exempelvis i en film av Francis Alÿs följa ett mänskligt solur på ett torg i Mexico City, där under solens heta timmar väntande söker skydd i den långsamt rörliga skuggan till en gigantisk flaggstång - även detta i realtid. En intressantare ingång till fler av verken är hur de implicit speglar en mänsklig önskan att förstå och även översätta en abstrakt tanke som tid till rum och synlighet. Vi behöver sinnesförankrad hjälp för orienteringen mellan tanke och rum. Man kan jämföra med att datorvärldens standardgränssnitt numera eftersträvar WYSIWYG (what you see is what you get). Det känns naturligt att skärmen återspeglar den slutliga tryckta eller utskrivna produkten.

Ett lysande intuitivt samband mellan tanke och visuell utformning etablerar Rivane Neuenschwander i sin installation "Chave Chuva", som både åskådliggör och lyfter tidens tema till en mer poetisk nivå. Hon har arrangerat hinkar med vatten som droppar ur ett hål i botten ner i en annan hink likt principen för ett timglas. Vi både ser och hör tiden, samt den repetitiva, ständigt återkommande, evigheten som ligger implicit i dess begrepp.

Ghada Amer The Golden Painting, 2005 Courtesy Magasin 3 Stockholm Konsthall. Foto Mattias Givell	Rivane Neuenschwander Chove Chuva [Rains in Rain], 2002 Courtesy Magasin 3 Stockholm Konsthall Foto Mattias Givell

Som vanligen är fallet med "kurerade" utställningar finns revor i den samlande teoretiska väven som konstnärernas överrockar inte tätat. Ett positivt exempel på detta är Ghada Amers erotiskt passionerade dopp i en oändlig ocean av guld, som utmynnat i ett par målningar broderade med mönster som vid ett första hastigt påseende påminner om abstrakt expressionism.

Ljusmästaren Olafur Eliassons konstnärskap borde vara navet i en utställning med ovanstående titel, men den bländande effekten av ilsket natriumljus, förtar det visuella värdet av andra delar av installationen och lusten att stanna kvar i rummet. Ett undantag är den lilla "valfisken", modellen över ett föreslaget nytt museum i Stockholm ritat efter solens växlande banor under året.
     Samtidigt saknar man stämningen från den blixtrande experimentella ljusleken som de amerikanska bröderna Starn visade på Färgfabriken förra vintern. Temat var delvis likartat men där var ljuset närgånget, skitigt och skrämmande. På Magasin 3 däremot behandlas solen och ljuset genomgående på ett mer distanserat och indirekt sätt. Inbäddade i sobra arrangemang riskerar flera av verken att tappa i intresse; inte för att de är alltför intellektuella utan för att teorin i flera fall inte förankrats i en övertygande visuell form.

Stockholm 2005-08-26 © Susanna Slöör

Deltagande konstnärer: Pilar Albarracín, Francis Alÿs, Ghada Amer, Tacita Dean, Olafur Eliasson, Avital Geva, Rivane Neuenschwander, Tobias Rehberger, Jeroen de Rijke & Willem de Rooij

Magasin 3 | Omkonsts startsida