En avbildning med spegelns hjälp bör väl bortsett från spegelvändningen vara så nära verkligheten som en återgivning kan komma. Men hur likt blir det? Oftast lägger vi omedvetet till egen information till det sedda. Något som spegeln, kameran eller filmen omöjligt kan förse oss med. Konstnärerna lärde sig snabbt att konstruera tecken av ting som för ändamålet har en främmande karaktär. Den likhet som exempelvis skapas med hjälp av ett styre och cykelsadel kan ingen kamera i världen efterlikna. Dessa främmande föremål som bildar horn, panna och nos tar fram det verkligt tjurlika hos en tjur. Peter Svedbergs lådfigur med ett videofilmat öga känns konstruerad på ett liknande levandegörande sätt.

Huvudfotingen står på ett smäckert stativ. Lådan öppnar sig och vänder i ena änden fram de spegelglasförsedda och rutmönstrade insidorna. På den ena av dem har merparten av videoskärmen maskats av och dolts bakom spegelglaset. Fram skymtar endast ett filmat blinkande öga genom öppningens ögonform. Går man nära lådan svävar ögat självständigt i sin spegelrymd. Sedd lite på håll bildar den utvikta lådkantens form något som avlägset men bestämt påminner om en näsa. Figurens olika delar skapar tillsammans ett ansiktsuttryck som känns påträngande "verkligt". Syner på omvägar stakas ut med hjälp av speglar, glas, foto och filmslingor i Svedbergs glasfilmskombinationer. I en av skulpturerna där en kubformad ställning inramar ett öga göms spegeln i mitten med hjälp av en konstruerad spegling. Man får en illusion av att det fastmonterade ögat svävar fritt i rummet.

Stockholm 2005-03-18 © Susanna Slöör

Galleri Anders Lundmark | Peter Svedbergs hemsida

Omkonsts startsida

"Dutch Tile II" © Peter Svedberg

"Dutch Tile III" © Peter Svedberg