Något av det svåraste som alla målare ställs inför är att döda kärleken till det egna penseldraget och inte minst det senast tillförda. Alla har sina knep för att hålla blicken ofördärvad, och fräsch inför den pågående målningen. Det betyder att man inte låser uppfattningen om vad den förmedlar, och att man lyssnar sökande efter vad den har att säga, målarens medvetna tanke förutan. Slumpen verkar i Bo Trankells (f.1942) fall fylla en hjälpande och meningsskapande uppgift. På så vis att den underlättar för honom att tydligt separera själva handlingen att måla, från ögonblicket då själva upphöjelsen av det sedda sker. I bilderna förnimmer man upphovsmannens långa perioder av tröstlös förväntan, som i lyckliga stunder upplöses sekundsnabbt när väl motivet materialiserar sig. Likt den lilla flickgestalten låter sig göra vid tjärnen eller vattenhålet, där en blå och en grönaktig färgfläck förenas och skapar mening på en annars tyst vitgrundad träskiva.

Bo Trankells målningar är världar som lika gärna kan vara på väg att upplösas som att bli till. Flera av dem ser ut att vara påbörjade, bearbetade och förkastade vid många olika tillfällen. Kartongen, papperet eller dukbiten har sedan återigen vid något oförutsett tillfälle hamnat framför Trankells ögon och först då har något skett. Slumpen har fått vika undan för ett meningsfullt innehåll. Ofta handlar det om ett subtilt knappt förnimbart innehåll. Av en yta med inarbetad vit färg, får Trankell en rumslighet att vecklas ut med hjälp av ett med fingret draget kors, vilket antyder en fönsterbåge. Abstraktionen tar form och och skapar en luftig ljusskildring. Som när en solstråle slår in genom fönstret och belyser luftens naturliga damm och skapar ett mirakel av helt plötsligt levande och synliga luftvirvlar. Färgen har förändrat egenskap från att vara färg till att bli en bärare av en vision.

Stockholm 2005-02-10 © Susanna Slöör

Galleri Svenska Bilder | Omkonsts startsida

Utan titel © Bo Trankell

Utan titel © Bo Trankell