Utställningen i Arsenale öppnar med förtätade verk:
En lampkrona i kollosalformat, här inte i kristall, utan av tamponger. Joana Vasconcelos lampkrona sätter omedelbart igång frågor om representation. Vad vill hon få oss att se? Illusionen av kristall, i Venedig med sin historia av mästerlig glaskonst, men som vid närmare påseende visar sig vara gjord av en vardagsprodukt känd för alla kvinnor. Kan verket handla om att våra kategoriseringar inte längre är giltiga? Att vi måste finna nya begrepp och verktyg för att kunna förstå och formulera verkligheten?
     I samma rum har stora Guerilla Girls-affischer installerats med "måste kvinnor vara nakna för att ställas ut på Metropolitan museum?". Bilder på kvinnor med gorillamask som håller plakat med statistiska fakta om kvinnlig representation i viktiga konstsammanhang. Runa Islams film "Be The First To See What You See As You See It" där en kvinna drömskt handskas med porslin: Vackert sprött porslin, en kaffekanna, en blomdekorerad kopp förs över bordskanten så att det krossas, allt i slow-motion som återkommer som en slinga i en oändlig rörelse.

Francis Bacon: "Study from The Human Body" 1991, olja på duk	Francis Bacon "Triptych" 1987, olja på duk

Betyder denna entré att Venedigbiennalen i år har ett feministiskt ärende? Eftersom just Arsenale-utställningen brukar vara den risktagande, fräcka delen, vild och framsynt är mina förväntningar stora. Jag hoppas på att introduceras till dagens mest radikala konst. Men ju mer jag ser av utställningen ju mindre kan jag avläsa någon ny tendens. Utställningen är luftigare än tidigare år inte bara för att antalet konstnärer är färre utan just för att energin, krockarna och provokationerna mellan verken uteblir. Jag upplever en jämnhet som hotar att bli tråkig. Istället bryter jag mig fri och börjar välja egna favoriter. Enskilda bra konstnärskap får ta plats som starka moduler ställda intill varandra och kuratorernas val av konstnärer känns mindre macho, mer multikulturella utan kategoriseringar som kön, stil eller ålder. Med humanism som gemensam nämnare, inte feminism som jag först misstänkte. Antalet kvinnor är fler och deras verk sticker ut: Mona Hatoums zenträdgård, Kimsojas video, konstnären som en stod där världen strömmar mot henne, Regina José Galindos från Guatemala med ett politiskt videoverk, Louise Bourgeois aluminiumskulpturer osv.

Båda huvudutställningarna, i Arsenale och den italienska paviljongen, känns dock tama, utan klös. De är uppbyggda på samma ickedidaktiska sätt med otydliga subjektiva subtiliteter. Jag förstår inte vad kuratorerna vill med sina val när andra kunnat passa lika bra. Jag saknar udden som öppnar mot det brinnande, de mest aktuella skeendena inom konsten just nu. Åser vi "post-elfte-september", en konsolideringens mellanutställning, i en tid med krig och osäker framtid? Kan det vara så att vi fortfarande befinner oss i ett chocktillstånd som förlamar oss och att konsten ännu inte hämtat kraft och omformulerat sig tydligt? Eller är det en helgardering från de ansvarigas sida att inget får gå fel nu när det är kvinnligt i toppen för första gången?

Marlene Dumas: "Lucy" 2004, "Stern" 2004, "Jen" 2005, olja på duk

Maria de Corrals italienska paviljong i Giardini innehåller trots allt många fantastiska, intensiva konstnärskap:
     Francis Bacons målningar är häpnadsväckande aktuella och fräscha. Färgen är ren orange, violett, grön med popkonstens grafiska platthet. Hans strama komposition ger en spänning och motsättning till de förtvinade figurer som ensamma agerar och inför oss vänder det inre utåt.
     I Willie Dohertys videoverk "Non-Specific Threat" återkommer motsättningen mellan det yttre och det inre, genom den stereotypa föreställningen om ett "ondskans ansikte" som frontalt roteras stilla framför oss. När jag kommer in i rummet ser jag baksidan av en mans rakade skalle och jag associerar till en terrorist samtidigt som en lugn manlig röst säger något liknande "jag påminner om någon du känner", "jag är verklig", "du är min religion" osv. Det är med stigande skräck jag snart får se skallens framsida. Samspelet mellan bilden, rösten och mig själv sätter allt i rörelse. Snurren mellan inlevelsen, betraktandet och hörandet förändrar sakta för varje roterat varv. Utsidan, skallen, färgas in av rösten. Bilden av honom börjar skifta. Verket arbetar med röster i konflikt. Förrädisk talar den i mig som om jag vore honom, från honom till mig och från någon ovanifrån om honom på samma gång. Jag försätts i ett osäkert läge och litar inte längre på mina reaktioner och slutsatser.
      Doherty, som är från Nordirland med sin långa historia av våld och terror, får fram i sitt kraftfulla verk dagens skräck för det onda. Att under en längre tid utsättas för hot om våld av olika slag sårar. Likt inre tatueringar bildar såren de ärr som förändrar hur vi ser på omvärlden. Om vår paranoida föreställning men också om identifikation och projektion gestaltar Doherty det som vi i vår tid alla försöker hitta ett språk för att hantera.
     Marlene Dumas målningar är som målade ur vax i sin vita transparens. Porträtt av döda kvinnor i ett abstrakt svart bildrum med namn som "Stern", "Alfa" och "Lucy". Målningarna av de döda kvinnorna utstrålar levd passion av olika slag, fryst och bevarad i dödsmasken. Jag ser tydliga kvinnor ur historien, som spöken stiger de fram: Ulrike Meinhof, Virginia Wolf, Ofelia …… vilka kan ersättas av ett oändligt antal andra både ur min egen erfarenhet men också av historiska eller mytiska kvinnogestalter.
     Bacon, Doherty, Dumas berör livet, utanförskapet och döden. Jag erfar sorg och skräck. Deras verk vidgar mig. Jag lär mig något nytt och på olika sätt ger deras verk referenser och nya formuleringar som jag kan bruka för att läsa av en än mer komplex värld.