Orden för mig i sin väg någon dag innan jag ser Hans Wigerts och Rita Lundqvists utställningar. I ett efterord till Martin Bubers bok "Jag och Du" kommenteras möjligheten att upprätta ett ömsesidigt Jag-Du-förhållande med något som även är utommänskligt – till djuren, tingen eller naturen. Även om en växt inte kan "svara", kan vi få tillgång till en reciprocitet som är tillvarons egen, menar Buber. Vi kan nå en levande helhet som endast upplåter sig för den Du-sägandes.
     Väl på utställningen talar Wigert om en groda som han väckt för tidigt ur vintersömnen och först tänkt föra direkt till en lämplig göl. Ett stilla men tydligt ögonkast från grodans sida, fick honom att tveka och istället bädda över djuret igen med löv. Några dagar senare var den borta. En naturkunnig vän påpekade senare att grodan troligen hade drunknat om Wigert följt sin första impuls. Han visar mig en liten målning som inte kom med på utställningen där grodan nu simmar i blått och blomsmyckat vatten.

Mötet mellan Wigert och Lundqvist öppnar ett samtal som understryker och befruktande förstärker deras olika tilltal. Jag finner en nyckel till den dörr som Lundqvists måleri hittills för mig gömt sig bakom. Nu breder sex små målningar ut sig på galleriets väggar med tillräckligt ljus och ro kring sig. Stillheten hjälper till att lösa ut de långsamt ackumulerade och framdestillerade händelser som verken bär på. Där jag tidigare sökt berättelser och seriella möten mellan målningarnas flickfigurer, visar sig istället noggrant förtätade mysterier, likt en massa som pressats samman till syntes, med hög entropi. Det djup av överlagrad information som bilden är uppbyggd av kommer man aldrig åt, men den fortsätter att hemlighetsfullt inympa bilden med kraft.
     Jag kommer att tänka på Morandi, som man i ett liknande avseende knappast kan beskyllas vara seriell. Både för honom och Lundqvist gäller det att söka sig till djupet i varje enskild bild.

Det händer emellanåt med foten på "ömsesidighetens tröskel" (Buber) genomströmmande målningen, att en gråt tränger fram, kraftfull nog att klyva bröstet i en svindlande omfamning. Jag tror det händer när den Du-sägande i sin förtröstan valt en frekvens som krävande, men ansträngningslöst gör Jaget förmöget att svara.
     I återskapandet av de minda mötena ofta från ångermanländska Grundsunda är det tillvarons väsen – Duet – Wigert verkar leta efter: "För mig är detta skapande väsen kvinnligt, kanske att du letar efter en näckenvarelse." Wigerts väsen hjälper till att skapa ett aktivt mellanrum i målningarna där naturen och vädret levandegörs och tillåts sippra fram som fukt, värme, kyla och doft. Rodinskulpturens form som visar sig åter i den snötyngda grenen lyfter fram det blåkalla ljuset en eftermiddag i mars. Målningarna söker långsamt sin form; flugfiskaren från norr fick vänta tills stenkyrkan, ruvande på pastorns sten, på Öland infann sig.

Kanske är det detta omsorgsfulla lyssnande som förenar Wigert och Lundqvist även om deras "trösklar" till utseendet skiljer sig åt. Wigert sökande sitt väsen ser detta framträda vid olika måleriska "tidpunkter". Mötet kan uppstå direkt i ett svep i första lagret färg mot undermålningens mullrande grundton. Det kan i andra fall behöva åratal av lager på lager och omtagning på omtagning för att ett gensvar ska uppstå. Detta prövande och härdande under väntandet på rätt "klockslag" behärskar Wigert mästerligt.
     Rita Lundqvist i sin tur verkar söka punkten då målningen är till djupet fylld men till bredden tömd. Kvar finns hennes fåtal figurer, dess omgivning, tingen och samspelet där inte ett överflödigt "ord" yppas. Kompositionen har hittat sitt formella och känslomässiga läge där allt är avstannat och den avklarnade gesten evighetslikt återkommer.

Stockholm 2005-10-13 © Susanna Slöör

"Prästsjön" 81 x 100 cm, 2004 © Hans Wigert

"Pastorn" 54 x 65 cm, 2002-03 © Hans Wigert

"Docka" 34 x 30 cm, 2005 © Rita Lundqvist