Dan Wolgers idé- och infallsrika värld befolkas av objekt som hämtade från loppmarknader och fyndbodar, ryckta ur sitt ursprungliga sammanhang och med konstnärens hjälp möjligen än mer förryckta. Sammanställningarna har placerats på podier i rummet. På väggen hänger glasmontage med det gemensamt att siffrorna som bilderna visar hänger samman i en klassisk talföljd, där summan av de två föregående talen visas i den tredje. Serien uppkallad efter medeltida matematikern Fibonacci står i Wolgers tappning för en mycket sympatisk metafor för konstnärligt skapande och erfarenheterna som förmerar sig.

Det finns en mängd trådar utlagda för betraktaren att börja nysta i. Min ingång börjar vid en liten våg som balanserar en hel spegel i ena vågskålen mot en spräckt i den andra. "Livet och döden" är titeln med ordet "självporträtt" inom parentes. Det själv som jag möter är min egen spegelbild och jag tar tacksamt emot förslaget att utgå från mina egna associationer. Flera av objekten består av manipulerade serieproducerade prydnadsskulpturer som fått ögonen utstungna och ersatta av olika föremål. Den lilla sittande porslinsgossen har fått händerna avbrutna och ögonen utbytta mot små dockliknande plasthänder. Strindbergbysten har försetts med sugkoppar som sticker ut från ögon och mun. En liten marmorherre har ståltrådar som sticker ut ur ögonen där blickens båda riktningar tvingas samman och knyts till en rosett med varsin droppe längst ut på snibben. Släktskapet finns att söka i den gemensamma titeln "Våta kinder".

Seendets blint kännande hand över tillvaron var en metafor som redan 1600-tals filosofen Descartes laborerade med när han utvecklade sin modell över människans utbyte med sin omvärld. På 1900-talet återkom kollegan Merleau-Ponty till seendet som sammanflätat med känseln, där kroppen och tingen tillhör världens väv eller "kött". Där den seende rörelsen kan fungera som en fiktiv mental åtskillnad mellan dessa i grunden oskiljbara delar. Men redan långt tidigare har ögats koppling till världen varit nära förknippad med en närmast fysiskt påtaglig beröring. Blicken som brinner och förgör och blickar som är uppslukande eller klibbigt vidhäftande, som Wolgers sugproppsförsedda Strindberg. I ett annat objekt som tillhör titelsviten "vittnen" förenas blickarna genom de avbrända tändstickor som sticker ut ur ögonen.
Seendets eller intellektets blinda trevande efter sammanhangen kopplar jag till Wolgers tidigare nämnda talsymbolik om konstnärligt skapande. Konsten blir i Wolgers värld ett sätt att vistas i världen – att leva. "Art is a beginning of a new reality […] a way of living".

Stockholm 2005-04-16 © Susanna Slöör

Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida

"Våta kinder" © Dan Wolgers

"Våta kinder (Sönderslagen pojke)" © Dan Wolgers

"Livet och döden (Självporträtt) " © Dan Wolgers