"... det är i krocken med den vita kulturen som hans négritude har gått från den omedelbara existensen till ett medvetet tillstånd. Men i samma stund har han mer eller mindre upphört att uppleva den. Genom att han väljer att se vad han är har han kluvits och stämmer inte längre överens med sig själv."
(Jean-Paul Sartre, citat ur utställningskatalogen)

Samuel Fosso Serien Tati självporträtt I–V (beskuren), 1997	Marlene Dumas Med förbundna ögon, 2001

Finns det något specifikt afrikanskt konstnärligt uttryck? Frågan dyker upp vid besöket på Moderna Museets stora höstsatsning Africa Remix. Utifrån den aktuella presentationen är det svårt att dra några andra slutsatser än att den afrikanska konsten intill förväxling liknar det som visas på biennaler och internationella konstmässor världen över. Detta har förmodligen sin grund i att det till stor del är samma konstnärer som exponeras här som där. Den välmenta ambitionen att vara internationellt tillvänd och globalt syftande har således belönat konsten med en utslätningens enformighet.
     Man skulle också kunna påstå att Africa Remix kommer minst fem år för sent. Det var ett antal år sedan som diskussionerna om den postkoloniala konsten var som mest intensiv och trendriktig. Initiativet till utställningen togs redan år 2000 av Moderna Museets förre chef David Elliot, men på grund av mögelsaneringen av museet höll den dock på att aldrig komma till Stockholm.

Jane Alexander African Adventure 1999-2002	Amal Kenawy & Abd El Ghany Kenawy,Fruset minne, 2003

Utställningens behållning är inte arrangörernas förmodade försök att finna ett slags afrikanskt särdrag. Särskilt inte som flertalet av konstnärerna har sin huvudsakliga verksamhet förlagd utanför Afrika. Nej, behållningen är presentationen av enskilda konstnärer som mitt i den förtätade och brokiga presentationen förmår behålla sin personliga integritet - de som söker sig bortom de alltför förväntade politiska och dokumentära inslagen.
      Jane Alexander är ett sådant exempel. Hennes jordiga installation med fabeldjur och "plåtleksaker" är fascinerande, om än bitvis något övertydlig i sin förenklade skolbokssymbolik.
      Marlene Dumas är en annan konstnär, som för närvarande är en av de mer intressanta målarna i Europa (verksam i Nederländerna). Så särdeles "afrikansk" är hon dock inte, även om de här valda verken leder tankarna till tortyr och övergrepp. Associationerna går snarare till fångarna i Guantanamobasen än till Sydafrika där hon är född.

Yinka Shonibare Salong hos viktoriansk filantrop, 1996-97. Courtesy of the artist, Stephen Friedman Gallery, London and James Cohan Gallery, New York.

Bland de video- och fotobaserade verken finns flera intressanta exempel. I Amal Kenawy & Abd El Ghanys illuminerade fotoinstallation ges klaustrofobin näring, återkommande avlöst av bildspelets hypnotiska strålljus. Och Samuel Fossos etniskt sökande självporträtt är avväpnande i sin totala avsaknad av rädsla för det fördomsfulla. Här ikläder han sig rollen som superafrikanen, med alla de nödvändiga, kitschiga attiraljerna. Hans bilder är också utställningens ansikte utåt i affischer och reklammaterial.
      På Africa Remix kan man även passa på att se verk av årets Hasselbladpristagare, David Goldblatt från Sydafrika.

Fascinerande är också Yinka Shonibares "viktorianska" rumsinstallation, vilken är en respektlös skildring av den koloniala smaklösheten mixad med färgstarka afrikanska mönster. Till skillnad mot exempelvis Wim Bothas och Ingrid Mwangis överlastade installationer är Shonibare knivskarp i sin konstnärliga formulering. Shonibare förirrar sig inte in i några dunkla och överspänt surrealistiska domäner, som Botha och Mwangi, och verket behåller därför kraften långt efter det man lämnat utställningen.

Man skulle kunna göra listan lång med konstnärer som verkligen lyckats framhärda genom sin konstnärliga integritet, trots den tätt hängda utställningen. En närmast lika lång lista skulle kunna göras av motsatt karaktär. De affischartade plattityderna avlöser här de mer subversivt verkande underfundigheterna, på en till synes oändlig vandring bland skärmar och bås.
      Ändå är Africa Remix en sevärd utställning, men kanske inte så förklarande och ifrågasättande som ursprungligen avsetts (?). Så särskilt mycket klokare i vad den afrikanska särarten består blir man heller inte, bara lite allmänt omruskad vilket väl borde vara ett gott betyg.

Stockholm 2006-10-18 © Leif Mattsson

Moderna Museet | Omkonsts startsida