Ibland händer det man så ofta går och hoppas på under gallerivandringarna, att ett konstnärskap skall visa sig i all sin fulla mognad, utan de skymmande tidstypiska anpassningarna. Den förhoppningen infriades för mig i mötet med Bengt Å. Åkerlunds sällsamma bildvärld.

Konst görs av konst, säjs det, men ibland tar den kollegiala påverkan underbara omvägar. I Bengt Å. Åkerlunds bilder kan man visserligen se släktskapet med både Ebba Hammarskiölds och Hans Lannérs fragila måleri, men Åkerlunds bilder har stundtals ett torrare och lite jordigare anslag.
      Hans färger lyser av märkliga dissonanser och de alltför självklara koloristiska valen uteblir. De avmålade objekten, en stol, ett hus eller en vägskylt, är ömsint omhändertagna, som vore de de mest betydelsefulla tingen i världen - vilket de kanske också är.

Det är snart fyrtio år (!) sedan Bengt Å. Åkerlund visade måleri i Stockholm senast, och inte har landet i övrigt fått se mycket av honom heller. Det vi nu bjuds på är således ett sällsynt tillfälle att skåda in i Åkerlunds märkliga bildvärld.
      I denna långa "tystnad" ligger säkerligen också en del av förklaringen till den konstnärliga mognad vi här ser, liksom till det omsorgsfulla vårdandet av de få ting som fått ynnesten att stanna kvar i bilderna. Tiden, den allt omslutande och för evigt förvandlande, har lagt sig mellan färgskikten som en osynlig hinna, och ordet "bråttom" känns väldigt avlägset.

I Åkerlunds troskyldiga allvar ryms både naivitet och fantasteri, utan att han för den skull hamnar i ett förytligande. Bilderna bär heller inget spår av inställsamhet, däremot av en sorgsam förgänglighet.
      De dammiga vägarna, det bleksiktiga ljuset och de ömsinta formbeskrivningarna ger bilderna ett drag av sällsam, bitterljuv sötma - något att stilla njuta av med en sandig smak i munnen.

Stockholm 2006-11-15 © Leif Mattsson

"Landskap" © Bengt Å Åkerlund

"Här blåser inga vindar" © Bengt Å Åkerlund

"Solen har sin gång" © Bengt Å Åkerlund