Osså är det dethär med den svenska naivismen. Det vimlar av den. På varje gallerirunda och mässa möts man av en uppsjö av lustiga figurer, tomtar och troll samt knullande kaniner. Dessa gnagare har fullständigt invaderat den svenska staffliskogen. Dom har plågat oss ända sen Barry Flanagan kom flygande med sina bronsharar. Jag har alltid betraktat kaniner som befinnande sig på ett evolutionärt sidospår. Särskilt om dom har hängöron. Och inte kan man fotoshoppa deras röda ögon heller. Det enda dom duger till är att knulla och jag antar att det skall var väldigt roligt – skadeglädje kanske? Eller finns det nån djupare, för mig dold signifikans bakom deras omnipresens i dagens måleri?
     Men tomtarna och trollen, de välklädda rockorkestrarna i Bandhagen, de s.k. traumatiska barndomsupplevelserna, de badande tonårsflickorna eller de i svensk hembygd knypplande dalkullorna, ja, de är väldigt populära. Mycket av det kan spåras tillbaka till Dick Bengtssson. Det blev nu ännu tydligare efter utställningen på Moderna. Men det är skillnad på en orginell konstnär och en massa epigoner.
     Ernst Billgren tacklar saken på ett annat sätt. Han gjuter den svenska småborgerligheten i en amerikansk form. Hans rötter, om några, ligger inte hos Bengtsson, utan snarare hos Koons, denne sensationellt framgångsrike och charmerande charlatan.
     Sen finns det förstås dendär norsken, Bjarne Mjällhår. Innehållsmässigt finns det ingenting om honom att tillägga, det enda man kan säga är att han är dålig på att lura oss att han inte kan stava på engelska. Det är klart han inte kan. Undrar vilka filosofer han fördjupat sig i, Donald Duck och Hugh Hefner kanske?

80-talets tunga manskör har ersatts av en en grupp pipande fauner. Det låter som de där två odrägliga jordekorrarna kompande Barry Gibb, i salig åminnelse. Konstnärerna med de stora gesterna, samhällskritiken och det s.k. engemanget, saknade av ingen, har klonats till ett gäng fiolspelande gycklare i skogsbrynet.

Och varför inte? Gallerierna och museerna har ändå tappat stilen - alla gör i stort sett likadant. Man snubblar över varandra av rädsla att bli efter.
     Skulle detta bottna i det postmoderna idiomet om ideologiernas död, att allt verkligen är lika värdefullt, till höger som till vänster, upp som ner? Den ena ståndpunkten är inte bättre än den andra. Om så var fallet skulle det inte finnas någon dominerande tendens, då skulle det vara tal om en sann pluralism. Men sanningen finns ju inte…
     Är det snarare inte så att det som vanligt är frågan om ett modefenomen? Och att de dystra krafter som bakom kulisserna driver maskineriet, har andra motiv än filosofiska eller konstnärliga?

NIKLAS ANDERBERG, weltervikt

Stockholm 2006-03-22 © Niklas Anderberg

Omkonsts startsida